Ett heraldiskt lurendrejeri

Insigna Rabenorum och historien om prästen som lurade till sig ett adelskap.

Prosten Nils Rabenius står för svensk heraldiks mest framgångsrika bluff. Och som belöning för bluffen blev hans två sonsöner adlade. Det är en ordentlig ”beviskedja” som Rabenius presenterar och vi ska nu följa den. 
Nils Rabenius (1648 – 1717) var en ordentlig man som insåg att en bluff måste göras ordentligt om en ska gå hem. Endast ett förfalskat dokument räcker för att ”bevisa” en påhittad händelse. Bättre då att skapa en hel kedja av indicier. Rabenius insåg också den andra viktiga regeln för att lyckas med en bluff: bred på ordentligt så blir andra försiktiga med kritiken.

 

Frälsebrevet
Grunden i beviskedjan är ett förfalskat frälsebrev för en person av ätten Rabbe. Det dateras till Erik av Pommerns regeringstid, 1416 (Svenskt Diplomatarium 2276). Brevet bekräftar att anfadern av kungen hade fått frälse för sig och sina ättlingar på evig tid. Däremot saknar brevet hänvisning till ett vapen. Ytterligare några dokument från medeltiden skapas. Ättens bragder beskrivs och det råder ingen tvekan om deras förtjänster. I dessa beskrivande dokument gjorde Rabenius intrång i redan existerande dokument. Han suddade helt enkelt ut vissa delar av originalskriften och ersatte denna med en ny, mer passande text.

 

Två bokägarmärken
En adelsätt utan vapen är ingen riktig adelsätt. Och vapen var svårt att få in på ett dokument från medeltiden. Lösningen för Rabenius är att skapa två exlibris. Det ena finns endast bevarat på ett löst blad. Boken bladet tillhörde är passande nog försvunnen. Märket är illa tilltyglat; gulnat och fläckigt, ritat direkt på bladet. En text på bokens blad har bevarats:

Hoo effter thenna book spöria will, thå hörer hon migh Swen –son Raben- till.

Det är tur att den enda delen av ramsan som har bevarats är den del av ramsan som säger vems boken är. Under vapenbilden finns namnet Ingemund Jonsson. Dessutom finns orden Rabenorum insignia och årtalet MDXXXXXI (ska betyda 1551).
Det andra märket finns i det nytryck av den svenska liturgin som kom ut 1588. Vapnet har en för 1500-talet atypisk vapenmantel av en typ som inte kom i bruk förrän under karolinertiden. Det överensstämmer mycket väl med det vapen som sedan gavs den adliga ätten. Hjälmprydnaden är exakt densamma (D 282, Kungl. Biblioteket). Handlingarna fanns bland riksheraldikern Daniel Tilas (1712-72) anteckningar. Tilas granskade dokumenten och hade viss kritik, men han ifrågasatte inte dokumentens äkthet (Genealogica 112, Riksarkivet). Rabenius förfalskade också kyrksilver som försågs med ättens vapenbild (Ahnlund s. 49).

 

Polens primas bekräftar
Polens ärkebiskop Nicolaus av Gnesen blev en ofrivillig del av Rabenius bevisning. En attest som sades komma från ärkebiskopen bekräftade att Andreas Rabenowski var en man av adlig börd som härstammade från en svensk frälsesläkt som kom till Polen med kung Sigismund. Denna frälsesläkt var känd allt sedan Erik av Pommerns tid. Brevet kunde också ge en blasonering av ättens vapen. ”Crux rubra et candida, aurea corona coronata, et in medio qvingve gemmis ad figuram cordis ornata (Ett rött och vitt kors, krönt av en gyllene krona, och i mitten prytt med fem stenar i form av ett hjärta.). Det var onekligen ett listigt drag att låta en polsk primas bekräfta adelskapet. Dessutom bekräftar dokumentet det medeltida frälsebrevet och bokmärkenas vapenbilder.
För att inte allt för mycket låta storögda kritiker få kritisera brevet lät han göra det i form av en avskrift. Både små textfel och frånvaron av sigillering kan ju förklaras om det är en avskrift (Skoklostersamlingen, serie I, fol., vol. 215: Collectanea Nicol. Rabenii, nr 29, Riksarkivet).

 

Adliga ätten af Rabbe
Nils Rabenius lyckades med sitt lurendrejeri. Sonsönerna, kanslirådet Sten Rabbe och statskommissarien Samuel Rabbe, adlades1770 respektive 1773. Vapnet de antog stämde väl överens med det vapen som farfadern hade komponerat. Säkerligen var de båda sonsönerna i god tro och kanske var de värda att bli adlade. Traditionen om släktens historia har i vilket fall säkert bidragit till adlandet. Adelsbrevet för af Rabbe betonar också att det är frågan om att styrka ett tidigare adelskap och att Nils Rabenius dokument har legat till grund för detta.

 

Ur sköldebrevet
”Och aldenstund Wi uti hans händer sett ojäfaktige af honom och hans Förfäder samlade minnesmärken deraf, at för flera secula tilbaka en Rabbe-Ätt här i Riket existerat och hvaraf jemväl någon för Riket skull under de utländske våldsamme Regeringar tilsatt lifvet, ehuru samma Ätt aldrig på Riddarhuset blifvit introducerad; Fördenskull och til någon hugkomst af det berörde gamla Ätt för Fäderneslandet öfvergångne lidande, samt emedan det af densamme i des tid brukade Vapen nu mera af ingen annan Svensk Ätt föres, förunne Wi i nåder honom och dem efterföljande Wapen, hvaruti samma gamla Sköldemärke med någon ändring uptages.”
(Sköldebrevssamlingen, Adelsbrev vol 27, Riksarkivet)

Avslöjandet kom till slut, men adelskapet bestod. Ätten introducerades aldrig. Enligt Ranekes ”Svensk adelsheraldik” (s 130) är ätten utgången, men när är inte känt. Så den kanske dyker upp igen, tack vare en ny bluffmakare.
Den ätt som 1834 adlades under namnet Rabenius, och ännu fortlever, har inget med af Rabbe och Nils Rabenius att göra.

 

Litteratur

  • C G U Scheffer, Heraldisk spegel s 59 – 62 (Sthlm 1964)
  • Nils Ahnlund, Nils Rabenius – Studier i svensk historiografi (Sthlm 1927)
  • Jan Raneke, Svensk Adelsheraldik (Malmö 1990)
    Schegel och Klingspor, Den ej introducerade adelns ättartavlor