Kortfattad svensk adelshistoria

Ordet adel kommer från tyskan och betyder ungefär ”ädelt stånd”. Det var fram till 1866 den högsta samhällsklassen i Sverige.

Då försvann de sista resterna av de politiska förmånerna i och med att den gamla ståndsriksdagen upphörde. När Sverige tog sin nuvarande konstitution 1974 innebar det att att ingen längre kan adlas av Sveriges kung eller regering. Adelskapet var formellt avskaffat.
Adelns privilegier har skiftat under århundradenas lopp. Störst var de under 1600-talet fram till reduktionen 1680. I praktiken rådde det då tidvis ett adelsvälde. Till privilegierna hörde ensamrätt till högre statliga ämbeten, skattefrihet på säterier samt gårdar som hörde till dessa, patronatsrätt, viss domsmyndighet över tjänare och underlydande bönder och rätt att dömas av särskild domstol. 1700-talets mer demokratiska styre såg en urgröpning av adelns privilegier och makt. De flesta förmånerna fanns dock kvar. Det sista erkända privilegiet är 1762 års förordning om adlig sköld.

 

Det börjar med Alsnö stadga
I Sverige uppkommer frälset som ett särskilt stånd omkring 1280 med Alsnö stadga. Stadgan gav kungens, hertigens och biskoparnas män skattefrihet på sina gårdar om de ställde en beväpnad ryttare. Senare utvidgades rätten till att gälla alla svenska män som kom till kungens vapensyn och ställde upp som ryttare i hans här. Det var emellertid dyrt att ställa upp en ryttare och endast rika bönderna hade råd att göra det. Som ryttare skulle man en gång per år komma till en vapensyn i lagsagan. Kunde man inte komma själv skulle en ersättare skickas i stället, annars upphörde skattefriheten.

 

Vapenbrev börjar skrivas
Kung Magnus Eriksson började förläna frälsebrev. Med dessa fick frälsemannen kungens erkännande av skattefriheten. Endast ett fåtal är kända, men de tycka ha givits till män ur lågadeln. Stormännens rätt till frälsestatusen var sannolikt erkänd genom sedvanerätten. När vapenbrev es av kungen från 1418 ges dessa också till män som nyss fått frälse. Dessutom endast till dem som erkänns som frälsemän på livstid och utsträckt till arvingarna. Saknas livstidskriteriet ges inte heller ett vapen vid överlämnandet av frälsebrevet. Ett tiotal vapenbrev är kända från 1400-talet, utdelade av såväl unionskungen som det svenska riksrådet. Antalet frälsemän under 1400-talet är emellertid mycket större än antalet bevarade brev, men om dessa har ”ärvt” sin frälsestatus genom sedvanerätt eller om de också har fått frälsebrev är inte känt.
Gustav Vasa införde en striktare ordning och endast de som kunde visa upp ett frälsebrev hade rätt att kräva frälse på sina gårdar. Det är också under Gustav Vasas tid som frälset blir ärftligt och det tyska begreppet adel kommer i bruk. Adelskap har sedan dess varit ärftligt.

 

Makten ökar för adelsmännen
Under 1600-talet växte adelns makt. Riddarhuset inrättades och i 1626 års riddarhusordning framstår adeln som ett politiskt stånd, det främsta i riksdagen. Den politiska representationsrätten erhölls genom att den nyadlade beviljades introduktion på Riddarhuset. Fram till Karl XI:s reduktion (1680) hade omkring hälften av landets jord samlats i adelns hand, bland annat genom den äldre stormaktstidens förläningspolitik. Den efter 1680 ekonomiskt försvagade jordägande adeln blev under frihetstiden en ämbetsmannaklass.
Efter Gustav III:s enväldes införande minskade antalet nyadlingar. Till viss del därför att statsmakten blev mer restriktiv, men viktigare var kanske att adelskapet inte innebar några större fördelar längre. Däremot innebar det ganska stora utgifter till Riddarhuset. Det sista adelskapet förlänades Sven Hedin 1902. Ätten Malm blev 1973 den sista introducerade ätten.

 

Inflytandet upphör
De flesta privilegierna avskaffades med 1809 års regeringsform och den politiska makten genom representationsreformen 1866. En opolitisk representation lever kvar i adelsmötet, som vart tredje år sammanträder på Riddarhuset. Den representations- berättigade adeln omfattade 1986 47 grevliga, 124 friherrliga och 451 obetitlade ätter. Grevar och friherrar räknas till högadeln, medan de obetitlade utgör lågadeln. För de efter 1809 adlade ätterna gäller den inskränkningen att endast huvudmannen innehar adlig värdighet. En genealogisk förteckning över de levande medlemmarna av ett lands adel finner man i en adelskalender (adelsmatrikel). Den 1854 grundade Sveriges ridderskaps och adels kalender utges vartannat år (1898-1965 årligen).
I Finland avskaffades adelns privilegier 1906. I Norge avskaffades både adelskap och titlar (inga inhemska fanns dock) redan 1821. I Danmark bröts adelns politiska makt genom enväldets införande 1660; privilegierna avskaffades 1849, men alltjämt kvarlever ca 230 ätter.