Under decennierna kring år 1150 dyker det upp ett nytt källmaterial som kan hjälpa oss att följa den västerländska heraldikens uppkomst och utveckling. Det är sigillen, de hundratusentals sigill som finns bevarade från medeltiden.

Som källmaterial har sigillen en stor fördel: de är i oftast möjliga att exakt datera eftersom de hänger på brev som anger när brevet utfärdades. Men sigillen har också en nackdel: de anger inte vapnets tinkturer. Den nackdelen avhjälps efter ett par generationer genom de färglagda vapenböcker som börjar framställas under 1200-talet.

De första sigillen

1130-1140-talen: De första heraldiska sigillen I brittisk litteratur står att det äldsta vapen som finns avbildat på ett sigill är engelskt: Waleran, earl av Worcester, har hängt sigillet under ett (odaterat) brev som han anses ha utfärdat någon gång mellan 1136 och 1138 (se t.ex. Paston-Bedingfeld och Gwynn-Jones, 1993, sid. 12). Det finns emellertid en del argument mot den dateringen. I fransk litteratur står därför att det äldsta säkert daterade vapensigillet är franskt och har hängts under ett brev från 1146 av Raoul, greve av Vermandois (se Pastoureau, 1997, sid 31).

Till saken hör att de två herrarna var nära släkt och att de förde samma vapen – schack- rutat fält – men med olika tinkturer. Av senare vapenböcker kan vi se att Raoul av Vermandois förde ett schackrutat fält i guld och blått, medan Waleran av Worchester förde ett i guld och rött. Walerans mor tillhörde huset Vermandois, och hans vapen visar att han, som så många andra på den tiden, tog sin mors vapen. Moderns släkt hade sina domäner i norra Frankrike vid gränsen mot Flandern, härstammade från franska kungahuset och deltog i Första Korståget (hos Anna Komnena kan man läsa om en odräglig greve av Vermandois som gör bort sig i en viktig krigisk operation).

Walerans far dog redan 1118. Då gifte hans mor om sig med en earl of Surrey och tog det schackrutade vapnet i guld och blått med sig även till dennes släkt. Där har det fortlevt genom generationerna i snart 900 år. Dagens earl of Surrey, som även är hertig av Norfolk, härstammar i rakt nedstigande led från paret och för det schackrutade Vermandoisvapnet i tredje fältet i sin vapensköld (Bild 1).

I del 1 (VapenBilden 88:2011) av denna artikel diskuterade vi det vapen som finns avbildat på Gottfrid Plantagenets gravhäll i Le Mans: i blått fält sex uppresta lejon ordnade 3, 2, 1. Det vapnet skulle enligt en senare källa Gottfrid ha fått redan 1127, men detta har betvivlats av forskarna. Ett av argumenten mot att Gottfrid hade ett vapen redan 1127 är att hans sigill faktiskt finns bevarat under ett brev från 1149. Det sigillet visar inget vapen, och därför är det möjligt att historien om att han fått ett vapen redan 1127 faktiskt är en efterhandskonstruktion.

Sigillen blir vanligare

Från omkring 1150 droppar dock sigillbeläggen på heraldiska vapen in ganska tätt, och eftersom vi kan följa sigillen från föräldrar barn kan vi också se att vapnen är äftliga. En del av dessa vapen lever kvar än i dag i form av statsvapen, till exempal Savojens silverkors i rött fält (först belagt på 1140-talet, har på 1800- och 1900- talen ingått i Italiens vapen), Aragoniens fyra röda stolpar i gyllne fält (först belagt 1150, ingår idag i Spaniens riksvapen) och Flanderns svarta lejon i gyllne fält (känt 1177, utgör idag Belgiens statsvapen). Andra vapen som finns belagda i ledande potentaters sigill från denna tid levde länge kvar hos familjer som härstammade (eller påstod sig härstamma) från dessa potentater. Ett exempel som vi ska återkomma till senare är grevarnas av Boulogne tre röda rundlar i gyllene fält (1184).

De allra äldsta vapnen har bara härolds- bilder: sparrar, rundlar, klyvande och delande skuror, rutmönster. Allmänna bilder dyker upp under andra hälften av 1100-talet. Ett speciellt sådant vapen visar tre lejon i stolpe. Vi har således ett sigill med Normandies två lejon från 1184; från detta vapen utvecklas Englands riksvapen med tre lejon, vilket först kan beläggas i Richard Lejonhjärtas sigill från 1198. I Englands vapen är de tre lejonen gyllne i rött fält, i Danmarks ungefär samtida vapen är de blå i gyllne fält, och i de tyska kejsarnas av huset Hohenstaufen släktvapen är de svarta i gyllne fält. Man kan spekulera över huruvida det finns något samband mellan dessa tre vapen, men sådana spekulationer saknar stöd i bevarade källor (sambandet mellan Danmarks och Hohenstaufens vapen har exempelvis dis- kuterats av Bartholdy, 1984). I alla händelser är Danmark först ute på plan; de danska lejonen finns belagda i kung Knut VI:s sigill redan 1196, medan Englands lejon som sagt finns belagda 1198; de hohenstaufiska lejonen dyker inte upp i sigillen förrän 1216.

Andra statsvapen är något yngre. Skottlands lejon inom dubbel liljeinfattning, Norges lejon med Sankt Olavs yxa, och Frankrikes liljor finns belagda på sköldar i sigill en bit in på 1200-talet.

Ryttarfanoroch andra textilier

Sigillen från 1100-talets mitt visar en viktig sak: det tycks ha funnits en heraldisk symbolvärld redan innan symbolerna börjader målas på sköldar. Flera av de allra tidigaste sigillen med bilder av riddare i helfigur visar nämligen ett heraldiskt mönster på riddarens ryttarfana, och/eller på hästens schabrak, även om de inte visar något mönster på skölden. Låt oss återgå till vår gamle vän Raoul de Vermandois, vars sigill från 1146 visar en riddare med schackrutig sköld. Men Raoul hade ett tidigare sigill. Det hänger, i svårt nedslitet skick, på ett odaterat brev som anses vara utfärdat 1135; där avbildas riddaren med skölden vänd från åskådaren, och med en (otydligt) rutig ryttarfana. (Bild 2)

Det finns flera spännande exempel på tidiga sigill med heraldiska ryttarfanor. Det äldsta bevarade tillhör greve Vilhelm av Luxemburg; det är från 1123 och visar en ryttarfana med vad som anses vara en tidig version av Luxemburgs flerfaldigt delade fält.

Men det har kanske funnits ännu tidigare exempel. En fransk historiker från 1600-talet har beskrivit ett brev utfärdat av hertigen av Bourgogne 1106, med ett sigill som visade en riddare med en fana dekorerad med vad som ett drygt sekel senare finns belagt som Bourgognes vapen: flera gånger styckat i guld och blått (se Pastoureau, 1997, sid. 32, fotnot 43). Men det sigillet är sedan länge försvunnet.

Bland historikerna finns därför en om- fattande diskussion om huruvida den her- aldiska symboliken kan ha funnits på textilier innan den målades upp på sköldar. Ett argu- ment för detta kan man finna i den ordlista som sammanställts av medeltidsforskaren Gerard Brault (1972, ny upplaga 1997) över termer som används i 1200-talets heraldiska vapen- böcker; historikerna anser att över hälften av de termerna är textila hantverkstermer (se t.ex. Pastoureau, 1997, sid. 28). Det finns också en diskussion om huruvida Provences och Aragoniens vapen (tre resp. fyra röda stolpar i gyllne fält) bägge kanske stammar från en fana någon gång på 1000-talet. Och många forskare anser att vissa heraldiska mönster har ett sådant utseende att de ursprungligen måste ha funnits på vävnader, innan någon kom på idén att måla dem på sköldar – till exempel de franska kungarnas vapen (ett blått fält bestrött med gyllne liljor) som på något vis ser textilt ut. Men sådant är ju svårt att bevisa, och därmed är vi inne på teoriernas område.

Charlatan eller visionär?

1980 publicerade den brittiska amatörhistorikern Beryl Platts en liten bok med titeln Origins of Heraldry. Hon för där fram en handfull idéer som var och en skulle ha kunnat skapa sensation inom medeltidshistorien och vår syn på heraldikens uppkomst. Hennes viktigaste poänger kan sammanfattas så här:

1. Vid sin invasion av England 1066 hade Wilhelm Erövraren hjälp av ett stort antal krigare från Flandern, ledde av greve Eustache av Boulogne.

2. Efter segern fick dessa flamländska krigare belöningar i form av stora jordegendomar i England. Många av de ledande engelska och skotska familjerna, som tidigare har trotts härstamma från Wilhelm Erövrarens normandiska följeslagare, härstammar i själva verkat från dessa flamländare.

3. Inom de flamländska grevskap som dessa män kom från hade man långt före 1066 tillämpat ett system med ärftliga färger och symboler på fanor. Något sådant system hade inte funnits hos normanderna. Det flam- ländska systemet härstammade ursprungligen från greve Eustaches anfader Karl den Store på 800-talet; det hade kvarlevt sedan dess i grevskapet Boulogne och i angränsande flam- ländska grevskap, och med erövrarna kom det att föras över till England och Skottland.

4. All engelsk och skotsk heraldik härstam- mar från detta system, antingen som direkt arv inom de gamla familjerna, eller som imitation inom uppkomlingsfamiljer.

En så här kort redogörelse kan inte göra rättvisa åt Beryl Platts intrikata argumentation, och inte heller åt de vittgående slutsatser som hon drar av den. Men enkelt uttryckt menar hon att många av de vanligaste heraldiska bilderna härstammar från en symbolvärld som odlades vid Karl den Stores hov på 800-talet och som kommit att bevaras i ett par sekel i kretsen kring grevarna av Boulogne. Det skulle, om det kunde bevisas, i sanning vara sensationellt.

Tyvärr finns det inte så många bevis i Platts bok, men de resonemang hon för låter ändå ganska övertygande. Dessutom är hennes stil flödande och blomstrande på ett sätt som gör boken mycket läsbar och trevlig, men som samtidigt lämnar en kritisk akademiker helt utan hjälp när det gäller källhänvisningar och belägg. Låt mig bara ta ett exempel (det finns dussintals i boken): Hur kan Beryl Platts veta att Skottlands dubbla liljeinfattning exakt motsvarar ett hårsmycke som ägdes av en av Karl den Stores döttrar och som gått i arv inom greve Eustaches familj? En källhänvisning skulle inte skada, i detta fall liksom i många några sådana källhänvisningar är det knappast förvånande att hennes bok har ignorerats av de professionella historikerna.

Omnämns sällan

Det är också lätt att komma på motargument mot hennes resonemang. Exempelvis finns det många exempel på tidig heraldik långt utanför Flandern (Savojens, liksom Aragoniens/ Provences, vapen är bara några bland många) men faktum är att det är svårt att hitta några riktigt tungt vägande sakfel i hennes bok. Hon är helt enkelt mycket kunnig i 1000- och 1100-talens historia, och för att kunna beslå henne med avgörande sakfel (till skillnad från små detaljfel, som det ju finns i alla böcker) krävs nog att man själv är en professionell medeltidshistoriker.

Men tyvärr verkar inte historikerna ha tagit upp hennes bok till någon närmare diskussion; jag har förgäves letat efter recensioner av den, och de heraldiska standardböckerna omnäm- ner den knappast alls. Ett särskilt slående exempel är den internationella konferens om heraldikens uppkomst som arrangerades i Sydtyrolen (Italien) 1981; i konferensvolymen Les Origines des Armoiries som utgavs 1983 kommenteras hon inte alls, trots att hennes bok handladejust om konferensens ämne.

Ett undantag är The Oxford Guide to Heraldry, som kortfattat och neutralt redogör för Beryl Platts bok, men sedan konstaterar att man inte har tillräcklig kunskap för att kunna bevisa eller motbevisa hennes djärva teorier (se Woodcock och Robinson, 1988, sid 5-7; där tas även upp några icke avgörande detaljfel i hennes bok). Och så är det nog: hur intressanta och kanske rimliga hennes tankar om den äld- sta heraldiken än är, kan vi knappast betrakta dem som annat än hugskott. Däremot står nog hennes idéer om många engelska och skotska familjers flamländska (snarare än normandiska) ursprung på fastare grund. Och hennes syn på greve Eustache av Boulogne som en av de viktigaste männen bakom Wilhelm Erövrarens krigståg delas idag av de flesta historiker (det finns till och med forskare som anser att Eustache var mannen som lät beställa Bayeux- tapeten; se Bridgeford, 1999). (Bild 3)

Vad säger sigillen om heraldiken

Låt mig sammanfatta så här långt. Om vi anser att heraldiken har uppstått först när man börjat måla ärftliga bilder på sköldar, så finns de äldsta beläggen på sigill från 1130-1140-talen. Om vi nöjer oss med bilder på ryttarfanor och hästschabrak, finns de äldsta beläggen på sigill något tidigare; vi kan då gå tillbaks till 1110- 1120-talet, men knappast längre.

Men om vi i stället tittar på de tusentals sigill från senare århundraden som finns bevarade kan vi upptäcka ett intressant mönster. Låt oss börja med vår gamle vän greve Eustache av Boulogne. 100-200 år efter hans död för flera av hans ättlingar tre röda rundlar i gyllene fält (se bild 3). Kan den gamle greven själv ha fört ett liknande vapen?

Svaret ges av Bayeux-tapeten. Där avbildas dels Eustache själv, med namnet ordentligt utskrivet, hållande i en ryttarfana med ett kors som bra mycket liknar det vapen som senare kom att föras av kungarna av Jerusalem. Den fanan har blivit mycket omskriven litteraturen, men ingen forskare tror att jerusalemkorset var Eustaches familjevapen (Första Korstågets ledare Gottfrid av Bouillon var faktiskt Eustaches yngre son). Vidare visas en annan ryttare, utan namn, som bär en fana med tre mörka rundlar i ljust fält – efter 900 år är färgerna på Bayeux-tapeten en aning opålitliga. Just den fanan anses av de flesta forskare, både amatörer som Beryl Platts och akademiska professorer, vara Boulognes fana. Ett tidigt belägg, således, på det familje- eller territorialvapen som Eustaches ättlingar sedan skulle föra under kommande århundraden. (Bild 4)

Men det finns mera

I östra Frankrike ligger den lilla provinsen Bar, vars vapen fortfarande utgörs av två fiskar med ryggen mot varandra (Bild 5). Detta vapen finns belagt i sigill och vapenböcker, med varierande tinkturer, från 1200-talet och framåt. Sigillen har tillört en massa olika personer som alla var släkt med varandra – ibland nära släkt, men ofta kusiner eller ännu avlägsnare släktingar. Och när man studerar deras genealogier visar det sig att de har en gemensam anfader: de härstammar alla från greve Thierry av Bar, som levde mellan 1045 och 1103, det vill säga innan heraldiken hade uppstått (se släktträdet hos Pastoureau, 1997, sid 306). Det är onekligen frestande att anta, att gamle Thierry hade ett emblem med två fiskar – kanske broderat på någon fana – och att hans ättlingar senare, när heraldiken har uppstått, har velat markera sin samhörighet genom att måla det emblemet på sina sköldar.

Hertigdömet Bars vapen är intressant eftersom det utgör ett slags motbevis mot Beryl Platts idéer: även om Flandern och Boulogne var viktiga, så har uppenbarligen inte all heraldik uppstått där. Bar ligger långt från Flandern, och det fanns även andra för- heraldiska centra.

Ett sådant centrum var området kring Paris, huset Capets (den franska kungafamiljens) hemtrakter. Även om det välkända kungavap- net med gyllne liljor i blått fält är av sent datum, så fanns det andra medlemmar av huset Capet som tidigt förde vapen. Två sådana släktgrenar har vi redan stött på: Vermandois, som förde en shackrutig sköld i guld och blått, och Bour- gogne, som förde en flera gånger styckad sköld i guld och blått. (Bild 5)

Det visar sig att de delar av franska kunga- huset som från 1200-talet förde vapen med färgerna guld och blått (vilket var en ganska ovanlig tinkturkombination i den tidens Frankrike) alla härstammade från kung Robert den Fromme (972-1031). Denne levde således långt innan heraldiken var påtänkt, och det är möjligt att han hade en blågul fana, eller kanske en blågul vävnad som hängde ovanför öppna spisen i kungsgården. Färgerna guld och blått kom sedan att leva vidare som ett slags kännemärke för släkten, och när heraldiken väl hade uppfunnits valde hans ättlingar oavsett om de var kungar eller ”bara” grevar och hertigar – att använda dem i sina vapen. Det finns flera exempel; se Pastoureau (1997, sid. 305-310) och Woodcock och Robinson (1988, sid. 9).

I några fall kan man vidare hitta förherald- iska belägg på mynt. En del av de stora feodel- herrarna på 1000-talet lät prägla egna mynt; grevarna av Saint-Pol gav till exempel ut sådana mynt som visar de sädeskärvar som ett sekel senare finns belagda som riktiga heraldiska vapen på deras sigill. Eftersom Saint-Pol ligger uppe i Flandern och dess grevar var släkt med greve Eustache av Boulogne kan man säga att detta utgör ett stöd för Beryl Platts teorier, men det finns även andra feodalherrar på 1000-talet som gav ut mynt med förheraldiska bilder, till exempel i Tyskland (se Pastoureau, 1997).

När uppstod den heraldiken?

Frågan kan synas meningslös. Beroende på hur vi definierar vad som är heraldik – det vill säga de tre kriterierna vi diskuterade i del 1 av denna artikel – kan vi komma fram till en rad olika tidpunkter. Men klart är att det redan på 1000- talet fanns en del symboler som var ärftliga och som sedan dyker upp på vapensköldar under de närmast följande seklerna.

Även om frågan inte kan ges något klart svar är det naturligtvis intressant att diskutera den. Och de historiska perspektiv som öppnar sig, när man till exempel är turist i Boulogne och inser att de tre röda rundlar som ingår i stadens kommunvapen kan beläggas redan på Bayeux- tapeten från 1070-talet, är i sanning svindlande. Nu är naturligvis Bayeux-tapeten ett helt unikt dokument – i de flesta fall får man nöja sig med att studera vapen från 1200- och 1300-talen, och med hjälp av genealogier föra dem tillbaks på någon anfader på 1000-talet, som i fallen med husen Bar, Saint-Pol och Capet.

Vad gäller nordisk heraldik kan man inte ens göra det; våra medeltida genealogier är alltför ofullständiga. Visst skulle det vara spännande om man till exempel kunde leda alla de smålän- dska släkter som på medeltiden för en båt i sitt vapen tillbaka till någon gemensam anfader. Men tyvärr, alla sådana försök är dömda att misslyckas på grund av bristen på källor.

Och inte ens i England, Frankrike eller Tysk- land har man tillräckligt pålitliga källor för att kunna hitta särskilt många sådan för-heraldiska anfäder. Den handfull som man hittills hittat är nog allt vi kan hoppas på. Om inte någon sällsynt kreativ historiker – en Beryl Platts, men med utvecklad akademisk källkritik – dyker upp och revolutionerar forskningen, så får vi nog nöja oss med att konstatera att heraldikens äldsta historia förlorar sig någonstans i dim- morna kring sekelskiftet 1100.

Mats Persson
Ur Vapenbilden 90:2012

Litteratur

  • Bartholdy, Nils G. (1984): “Waldemarernes løvevåben”, Heraldisk Tidsskrift nr 49-50.
  • Brault, Gerard J. (1972, ny upplaga 1997): Early Blazon. Heraldic Terminology in the XIIth and XIIIth Centuries. The Boydel Press, Woodbridge.
  • Bridgeford, Andrew (1999): “Was Count Eustache II of Boulogne the patron of the Bayeux Tapestry?”, Journal of Medieval History, vol. 25, nr 3, sid. 155-185.
  • Les Origines des Armoiries. Actes du IIe Colloque Internationel d’Héraldique (1981), Le Léopard d’Or, Paris.
  • Paston-Bedingfeld, Henry, och Peter Gwynn-Jones (1993), Heraldry, PRC Publishing, London.
  • Pastoureax, Michel (1997): Traité d’Héraldique, 3e édition, Picard, Paris.
  • Platts, Beryl (1980): Origins of Heraldry, The Procter Press, London.
  • Woodcock, Thomas, och John Martin Robinson (1988): The Oxford Guide to Heraldry, Oxford University Press, Oxford.
  • Phoenix, Daniel (2010), “’Garments so chequered’: The Bible of Cîteaux, the Bayeux tapestry and the vair pattern”, The Antiquaries Journal, vol. 90, sid. 195-210. Rolandssången, översatt och kommenterad av Leif Duprez och Gunnar Carlstedt, Albert Bonniers Förlag 2010.