Denna artikel skrevs innan Svenska Vapenkollegiet inrättades. Därför saknas referenser till denna institution, liksom till databasen Källan.

Är ditt vapen unikt? Är du riktigt säker på det? Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt. Det är så grund- läggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen. Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?

Världen är stor, och även om heraldiken inte finns etablerad överallt så omfattar den ändå majoriteten av alla länder. Var och en har visserligen sin tolkning av den heraldiska bilden men i mångt och mycket överensstämmer den i ett flertal av världens länder.

Överallt är vapnet ett kännetecken för en fysisk eller en juridisk person och därför ges det ut vapenböcker. För att ett vapen ska kunna sägas vara unikt måste det alltså kont- rolleras mot alla dessa böcker. Det säger sig självt att det inte går.

Därför bör den som gör en vapenutredning ange den litteratur som konsulterats för framtida forskares (granskares) skull. Detta för att inte skapa en falsk bild av hundraprocentig kontroll eftersom en sådan inte är möjlig.

Det absolut nödvändiga

Den som skapar ett nytt borgerligt vapen bör konsultera den nordiska litteraturen. Skapas ett vapen för en myndighet ska det inte riskera att krocka med en annan myndighet in om EU , men det är tveksamt om varje nyskapelse i hela unionen kan granskas mot samtliga existerande vapen i unionen.
Önskvärt – ja, möjligt–nej.
Vapen som skapas för exempelvis riddare av Serafimerorden bör omfattas av samma granskning som myndighetsvapen eftersom dessa män och kvinnor fått sin ordensutmärkelse just i egenskap av rep resentant för en myndighet.

Det betyder att vi ställer högre krav på vapen som skapas av myndigheter för myndig heter än vapen som antas av enskilda för att brukas som dekoration och symbol snarare än som varumärke.

På vapen för sällskapsordnar, rollspel eller motsvarande kan inte ställas samma krav eftersom deras syfte inte är att vara ett släktvapen; för de flesta i dessa sällskap är vapnet endast en personlig dekoration avsedd för att användas just i dessa sällskap och ingen annanstans. Det är först när de som för vapnet tar det ur sitt lekfulla sammanhang och för ut det i offentligheten som vapnet ska kontrolleras på samma sätt som nyantagna borgerliga vapen. Och det är först då det på allvar kan anses vara antaget.

För den som redan vid antagandet av ett ordensvapen eller dylikt har ambitioner att se skölden som ett släktvapen bör noggranna kontroller göras likt de för borgerliga vapen.

Den viktiga listan

För att göra det klart och enkelt har vi samstämmigt sammanställt en lista som vi hoppas kan bli ett riktmärke för dem som vill skapa vapen och som är osäkra på vilka krav som bör ställas på en vapenutredning. Den som har kontrollerat sitt vapen mot dessa kan inte anses ha missbrukat källkontrollen.Listan är uppdelad i tre kategorier: offentliga vapen, adliga (förlänade) vapen och övriga.

Den nordiska marknaden är inte översållad av vapenböcker och de allra flesta på vår lista finns att få tag på i större bibliotek. Fler böcker finns men dessa räcker för att för att få en bild över de vapen som är eller har varit i omlopp i Skandinavien genom seklerna.

Den som gör man anspråk på att vara heraldisk konstnär och säljer sina tjänster bör absolut ha dessa böcker tillgängliga.

Det är överkurs att försöka leta bland alla hundratusentals vapen runtom i Europa som finns i vapenböcker eller i arkiven. Det finns ingen sammanställning och därför kan ingen påstå sig ha översikt över dem alla.

Bättre då att ödmjukt redogöra för hur man gått tillväga och vara beredd att förändra sitt vapen om man ser att någon har bättre rätt till en viss utformning.

 

Böcker om offentliga vapen

  • Achen, Sven Tito: Danmarks kommune- våbener samt Grønlands og Færøernes (1982).
  • Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner 1863–1970 (1994).
  • Andersson, Per: Östgötsk vapenbok (1998).
  • Försvarsmaktens heraldiska vapen och valspråk 2001, TFG 09 812:010004. Haikonen, Atte: Suomen kunnallisvaakunat
  • – Finlands kommunvapen (2:a uppl, 1982).
  • Nevéus, Clara & de Wærn, Bror Jacques: Ny svensk vapenbok (1992).
  • Norske kommunevåpen (1987, med Suppleringshefte 1988).

Böcker om släktvapen

  • Achen, Sven Tito: Danske adelsvåbener (1973).
  • Berghman, Arvid: Borgerlig vapenrulla (1950).
  • Cappelen, Hans A K T: Norske slektsvåpen (2:a uppl, 1976).
  • Granfelt, George Fredrik: Finlands ridder- skaps och adels vapenbok (1889).
  • Hausen, Reinhold: Finlands medeltidssigill (1900).
  • Huitfeldt-Kaas, Henrik Jørgen: Norske Sigiller fra Middelalderen (1899– 1950).
  • Kalender över Ointroducerad adels förening (1935–).
  • Petersen, Karl Nikolaj Henry: Danske adelige sigiller fra det 13. og 14. Aar- hundrede (Kjøbenhavn 1897).
  • Raneke, Jan: Svensk adelsheraldik (1990).
  • Raneke, Jan: Svenska medeltidsvapen 1–3 (2:a uppl, 2001).
  • Reitzel, Poul: Vaabenførende slægter i Danmark 1–3 (1946–59).
  • Skandinavisk vapenrulla (1963–).
  • Thiset,A: DanskeadeligeSigillerfra det 15, 16. og 17. Aarhundrade (1905).

 

Jesper Wasling, Martin Sunnqvist, Davor Zovko och Henric Åsklund

Ur Vapenbilden 57:2004