Kort historia kring heraldiken

Det var under sent 1000-tal som militära befälhavare i korståghärarna började att använda sig av flaggor och baner. Det var inte så mycket för att se skillnad på sig själva och araberna utan mer för att skilja sig åt inbördes.

Korstågen samlade riddare och krigare från hela den kristna världen. Naturligtvis blev det besvärlig att organisera alla dessa människor med sina egna traditioner och språk. Istället valde man att låta alla fransktalande tåga under en fana, de tysktalande under en annan och så vidare. Troligen går traditionen tillbaka på den normandiska härordnigen, för redan vid Vilhelm erövrarens anfall på England har en form av vimplar använts. Om det hade betydelse vilket motiv dessa fanor hade vet vi inget om. Men i korstågsberättelserna framgår det att olika befälhavare förde sina egna mönstrade fanor.

Den första målade vapenskölden omnämns 1126 i Normandie. När den siste hertigen av Normandie gifter bort sin dotter Matilda till Geoffrey, greve av Anjou, låter hertigen dubba sin blivande svärson. I ceremonin överlämnas den sköld som senare skulle bli grunden för det engelska riksvapnet. Greven av Anjou blir hertig av Normandie och senare också Englands första kung av huset Plantangenet. Eftersom upptåget med en vapensköld kom från dåtidens militärkulturella mittpunkt, Normandie, så blev det snabbt accepterat och efterhärmat av höga herrar runt om i Europa. Redan mor slutet av århundradet fanns det i hela Västeuropa ett utarbetat gemensamt system för den heraldiska konsten. Samma system råder i stort sett än idag.

Heraldiken kommer till Sverige

I Sverige är heraldiska vapen kända från 1219. Det året undertecknade stormannen Sigtrygg Bengtsson från Bobergätten ett dokument med sitt vapensigill. Efter det blir förekomsten av heraldiska vapen allt vanligare även hos oss. En brasklapp i vapenhistorien är Birger Jarl Brosas sigill från 1180-tal. Enligt många tolkningar föreställer sköldmotivet ett liljelikt föremål. Andra forskare är inte lika säkra. En avbildning av ett numera försvunnet original visar samma persons vapen i en annan utformning; i rött en stolpvis ställd lilja av silver. Bilden dateras till 1190-talet. Vapnet gick i vilket fall inte i arv. Det äldsta kunliga vapnet tillhörde kung Erik Eriksson (Läspe och Halte) och är känt från 1224. Vapenbilden är tre krönta leoparder.

Men inte bara stormän använde sig av vapen. Kalmar stad har 1247 det första stadsvapnet i Sverige, och 1320 dyker det första borgerliga vapnet upp i Stockholm. Eftersom frälset infördes i Sverige först 1280 av Magnus Ladulås kan inte de äldsta vapnen räknas som adelsvapen. Heraldiken i Sverige kan i princip sägas vara av ofrälse ursprung. Men med fräset börjar vapenbruket att blomstra. Även den fattiga lågadeln och stadens borgare för inom kort vapen. Situationen var densamma i Danmark. Tvärtom mot vad man kan tro är borgerliga vapen vanligare än bomärken under 1300-talet. Under 1400-talet svänger förhållandet till det motsatta. Hur det förhöll sig i Sverige vet vi inte säkert. Allt för många dokument saknas. Det var vanligt i hela samhället under hela medeltiden att växla mellan det heraldiska märket och bomärket. Ibland förekommer också båda bilderna i ett och samma sigill.

Grevar och friherrar

Under äldre vasatid införs de grevliga och friherrliga värdigheterna för den svenska adeln. De första utnämningarna sker vid Erik XIV:s kröning 1561. Utvecklingen fullbordas med riddarhusets instiftande 1626. Med adelns uppdelning i klasser följde bruket av rangtecken. Kronan, som under medeltiden endast haft ett dekorativt syfte, kom att bli det huvudsakliga rangtecknet, men även sköldhållare och bruket av flera hjälmar inkommer under 1600-talet från kontinenten. På 1700-talet fastställs att endast adelsmän har rätt att föra rangkrona på sköld eller hjälm samt öppen hjälm. Bruket med sköldhållare förbehålls grevar och friherrar. I undantagsfall kan de tilldelas vanliga adelsmän.

Brott mot dessa regler medförde böter om 500 daler silvermynt under den gustavianska tiden. Den skarpa tolkningen av reglerna skapade en rädsla bland de ofrälse, med följd att den svenska ofrälse heraldiken nästan försvann under 1700 och 1800-talen. Först under 1900-talet har den borgerliga heraldiken återkommit, till stor del som ett resultat av intresset för släktforskningen.

Stefan Bede