När man komponerar ett nytt vapen krävs att det i tillräckligt hög grad skiljer sig från tidigare förekommande vapen. Frågan är, hur detta närmare bestämt kan avgöras. Denna artikel behandlar den heraldiska seden på området.

Det är sköldens innehåll, inte en vapenbilds konstnärliga utformning, som är relevant i detta sammanhang. Innehållet utgörs av vapnets idé, som kommer till uttryck i blasoneringen. I denna artikel kommer skölden att sättas i fokus, eftersom skölden är den del av vapnet som är bäst ägnat som kännetecken.

Tumregeln

En ofta upprepad tumregel är, att ett nytt vapen skiljer sig tillräckligt mycket från ett tidigare existerande vapen om det finns två skillnader i skölden. Emellanåt görs tillägget att det helst skall finnas en skillnad i bildinnehållet och en skillnad i färgsättningen. Regeln verkar tidigast förekomma i Arvid Berghmans Borgerlig vapenrulla (1950, s19): ”Finner man, att det komponerade vapnet redan är upptaget, bör man göra minst två förändringar i skölden och två i hjälmprydnaden för att skapa ett nytt vapen. För- ändringarna böra göras så genomgripande som möjligt.

En likhet med det redan förefintliga vapnet bör kvarstå endast om man räknar släktskap med dettas bärare.” Var kan han ha hämtat tumregeln? Vid besvarandet av denna fråga är det rimligt att utgå ifrån de sedvanor som finns kring de differentieringar som görs i vapen för personer av samma släkt.

I engelsk heraldik finns ett detaljerat system av bitecken, som kan användas för att markera att vapenbäraren tillhör en yngre släktlinje. I skotsk heraldik används ett komplicerat system av bårder och bitecken. Gemensamt för dessa bitecken är, att de oftast medför endast en förändring av sköldens bildinnehåll. I vart fall är det fråga om tillägg eller för- ändringar som låter det ursprungliga vapnets komposition klart framgå. Det är därför rimligt att anta, att vapen som endast företer en enda skillnad sinsemellan, förs av olika medlemmar av samma släkt.

Åtskiljbar enkelhet

För att ett vapen skall framstå som självständigt är den första förutsättningen att det inte framstår som ett med bitecken försett vapen tillhörigt en annan släkt. Detta innebär att det inte är tillräckligt med en skillnad som bara består av ett mindre tecken, en bård eller ett annat val av skura. Men om vapnens komposition är enkel, kan en ensam skillnad vara fullt tillräcklig för att vapnen skall vara självständiga i förhållande till varandra (jfr fig 1–2).

Extra tydligt blir detta när det gäller vapen som innehåller endast en bild: ett blått lejon i silverfält skiljer sig tillräckligt från ett silverne lejon i blått fält. Det är å andra sidan inte säkert att det är tillräckligt med två skillnader. Skillnaderna måste också vara tillräckligt genomgripande. Två vapen med invecklad komposition kan skilja sig åt på två sätt utan att vara särskilt olika varandra. Därför måste också bedömningen göras, huruvida det tydligt syns att det är fråga om två självständiga vapen (jfr fig 3–5).

Mellan vapnen i fig. 4–5 kan konstateras samma skillnad upprepad två gånger. Ser man vapnet i fig 5 som en helhet skiljer det sig på två sätt, varav båda avser bildinnehållet, men ingen färgförändring har ägt rum. I detta exempel får man lätt uppfattningen att det finns ett samband mellan släkterna som för vapnen i fig 4–5.

Om å andra sidan vapnen i fig 4–5 är sammansatta av olika ursprungsvapen, torde vapnet i andra och tredje fälten i de båda sköldarna anses vara tillräckligt åtskilda – det finns visserligen bara en skillnad, men den är lika tydlig som den i det först anförda exemplet (fig 1–2).

Innehållslös tumregel?

Det anförda visar att tumregeln måste förses med flera undantag. Bedömningen av om ett nytt vapen är tillräckligt självständigt eller är för likt ett annat vapen kan knappast göras efter bestämda regler eller mallar. Tumregeln kan fortfarande tjäna som en viktig utgångspunkt, i synnerhet när det gäller alla de vapen som inte är särskilt enkelt eller särskilt komplicerat komponerade. Den måste emellertid – som också Arvid Berghman antydde – kompletteras med en helhetsbedömning, där sköldarnas grad av komplexitet och detaljrikedom vägs in.

I detta syfte kan man gå tillbaka till heraldikens barndom: Man kan tänka sig att de vapen, som man vill jämföra, förekommer på riddares sköldar vid slag eller tornering. Om det finns en risk att sköldarna på långt håll ser likadana ut, bör ytterligare förändringar i det nya vapnet göras.

 

Martin Sunnqvist

Ur Vapenbilden 69:2006