Jur. kand. Martin Sunnqvist ifrågasätter Per Anderssons lagförslag (se Vapenbilden nr 51).

Behövs ny heraldisk lag?

Behövs en Lag om heraldiska vapen? Är det önskvärt att regler för utformningen av vapen tas in i lag istället för att som nu växa fram i den heraldiska seden? I vilken mån är det lämpligare att rättsregler kring heraldiken formuleras i lag än i rättspraxis?

Per Andersson har i Vapenbilden lagt fram ett förslag till lag om heraldiska vapen. Ingen motivering åtföljer förslaget. Man får inte reda på varför Per Andersson skrivit ett lagförslag, vad som föranlett dess olika regler eller hur förslaget tänks resultera i lagstiftning.
I denna artikel diskuteras inte förslagets detaljer. Här diskuteras istället behovet i vår tid av lagstiftning på heraldikens område.
Väsentliga delar av heraldiken har länge levt utanför juridiken. Till exempel är de flesta regler om hur vapen komponeras utomrättslig sed. Undantaget som bekräftar regeln är för svensk del frågan om olika hjälmtyper såsom rangtecken. Hur komponerandet av vapen skall kunna regleras i lag är svårförståeligt. Mycket riktigt framgår svårigheten av lagförslaget. Det står till exempel att ett vapen bör innehålla ”så få bilder och så få tinkturer som möjligt”. Heraldiken är en konstart, som omgärdar sig själv med strikta men svårpreciserade regler. Om någon bryter mot reglerna i tillräckligt hög grad, är resultatet helt enkelt inte heraldik. Att i lagtext definiera gränsen låter sig inte göra.

Ensamrätten viktig

Den väsentliga rättsliga frågan i heraldiken är hur ensamrätt till vapen definieras och skyddas. Det faller sig naturligt att användning av vapen i samband med myndighetsutövning är lagreglerad. Om den kungliga kronan, riksvapnet, en myndighets eller en kommuns vapen används av annan än innehavaren, kan förhållandevis allvarliga missförstånd uppstå.
Det kan visserligen finnas ett behov av att även i andra fall lagfästa ensamrätten till vapen. På samma sätt som ensamrätten till andra enskilda kännetecken såsom efternamn och varumärken är lagfäst, kan rätten till vapen lagfästas. Men – är det nödvändigt?

Domstolar skapar rätt

Tvister mellan enskilda kan prövas i allmän domstol. Ur rättsordningen härleds principer, som ger ledning vid avgörandet av tvister på rättsområden där lagar saknas.
Frågor om enskildas vapen kan också uppkomma i mer speciella rättsliga sammanhang. I varumärkesärendet Gyllenstierna mot Steninge slott AB, som nu väntar på sitt avgörande, kommer vi att få reda på om ensamrätten till släktvapen skyddas gentemot en varumärkesregistrering. Om man är missnöjd med rättsläget, då det väl klargörs, kan man få anledning att påkalla lagstiftningsåtgärder.
Frågan om ensamrätten ger också upphov till vissa följdfrågor, som rör spörsmålet hur rättighetshavaren skall definieras. Vilken betydelse har till exempel olika släktbegrepp för frågan om ett vapens succession? Den frågan behöver inte nödvändigtvis regleras genom lag, inte heller nödvändigtvis alls inom rättsordningens ramar.

Sed, rättspraxis och lagstiftning

Per Andersson vill sammanfattningsvis förflytta dels heraldiska frågor som nu besvaras i den utomrättsliga seden, dels rättsliga frågor som lämpligen kan besvaras i rättspraxis; allt till lagstiftningens domäner. För att radikalt utöka lagstiftningen på ett område krävs starka skäl. Per Andersson har inte anfört ett enda.
För egen del presumerar jag att heraldiska regler är utomrättsliga. Blott de regler som tydligt beaktas av rättsordningen kan betraktas som rättsregler. Även för framtiden anser jag att detta bör bestå. Vapen används i seriösa sammanhang inte gärna i strid med heraldisk sed. Så länge den goda seden upprätthålls, är behovet av rättslig reglering litet.

Viktiga frågor

Många viktiga frågor i gränslandet mellan sed och rätt förtjänar diskussion. Vilka skillnader mellan två vapen krävs, för att intrång inte skall anses föreligga? I vilken utsträckning bör man undersöka existerande utländska vapen, inte bara sitt eget lands vapen, när man antar ett vapen? Hur definieras successionen av släktvapen – får man utöver det raka fädernets vapen föra också mödernevapen?
Det är sådana frågor, som vi behöver svar på. De svaren får vi inte genom lagstiftning. Kanske kan vi delvis få vägledning från rättsordningen. Främst avgörs frågorna genom heraldikers diskussion och debatt. Om till exempel de heraldiska organisationerna i Norden tillsammans kan enas kring rekommendationer i dessa och andra frågor, skulle den utomrättsliga heraldiska seden ges stadga, preciseras och få större tyngd. Varför hoppas att lagstiftaren besvarar heraldikerns frågor om heraldiken?