Damvapen och vanliga vapen

Heraldiken ser sig som en neutral vetenskap, men är den det? Mycket inom heraldiken kan diskuteras och ifrågasättas. Bland annat varför könet ska avgöra vilket vapen en person får bära.

Sedan länge har damer haft en vapenschablon som skiljer sig från herrarnas. Den markeras genom prefixet ”Dam” och heraldikerna har nöjt sig med det. Jag anser att vi måste komma ifrån ett könstänkande. Vapenbärarens kön får inte vara något som avgör hur vapnet tar sig ut. Och framför allt kan vi inte godtaga att damvapen skulle vara något som faller utanför den vanliga heraldiken.

När heraldiska verk tar upp frågan om damvapen hänvisas det till en tradition. Enligt denna tradition har kvinnor aldrig burit hjälm i krig och därmed inte heller någon hjälmprydnad. Därför har kvinnor idag inte rätt att placera en hjälm på sin sköld. För att riktigt understryka detta har damerna givits en rutformad eller oval sköld. Därefter sägs sköldens form vara ett hinder för att bära upp en hjälm. Detta är en klassisk form av cirkelresonemang.

Rätten till hjälm

Vem som bar hjälm i strid är alltså huvudargumentet i resonemanget kring damvapen. Därför måste det skärskådas för att se om det håller en kritisk granskning.

Den första kritik som jag riktar mot teorin är föreställningen att endast män har burit hjälm med hjälmprydnad. Med få undantag är det sant att det främst var män från medeltida frälseätter som förde hjälmprydand. Men hjälmprydnaden användes bara i samband med fester, torneringar och liknande uppvisningar. Det finns inget belägg för att någon endaste riddare har burit en hjälmprydnad i strid. Det var med andra ord inte alla män som bar en hjälmprydnad utan bara de som deltog i torneringar och hovfester. Eftersom torneringen är en medeltida företeelse betyder det att de enda män som i Sverige har burit en hjälmprydnad är uradelsätterna och sannolikt är skaran ännu mindre. Kanske begränsar den sig bara till de förnäma stormannaätterna och deras närmaste män.

Därmed kommer en annan form av kritik gentemot teorin. Föreställningen om att det är bärandet av hjälm i strid som ger rätt att bära en hjälmprydnad skjuter bredvid målet. Hjälmen är idag liksom den var det på 1500-talet, endast bäraren av en symbol – hjälmprydnaden. Ingen senare adelsman eller borgare kan hänvisa till stridsvana för att få rätt att bära en hjälm med hjälmprydnad. Det finns därför inget skäl att för kvinnor att visa att deras kvinnliga förfäder kan ha burit hjälm i ett verkligt krigståg eftersom samma krav inte ställs på män. Jag för min del kan inte visa på att någon anfader har burit hjälm med hjälmprydnad men jag för ändå en hjälm över skölden.

Skilj på tradition och sanning

Begreppen tradition och sanning blandas här samman. Frånvaron av kvinnliga riddare under medeltiden ger inte automatiskt svaret att dagens kvinnor ska föra en rutformad sköld krönt med en rosett. Inte heller att samma kvinnor när de gifter sig ska ändra sitt vapen. Traditionen är just en tradition och den förändras om vi vill att den ska göra det. Frågan gäller om vi vill ändra på den tradition som skapades efter det att heraldiken fyllde en funktion utöver det rent dekorativa.

Den egentliga traditionen borde i så fall kräva att en person ska kunna påvisa att ens vapenbärande anfader deltog i en tornering, eftersom det endast är i samband med torneringar som den medeltida hjälmprydnader säkert har använts. Det skulle i så fall innebära att merparten av den svenska adeln faller utanför eftersom ingen levande ätt i Sverige kan visa på deltagandet i en medeltida tornering. Så därför blir den givna följden att ingen ätt som har adlats efter 1500 äger rätt att föra hjälm. Detta eftersom endast en adelsman kunde deltaga i torneringarna. De torneringar som förekom från vasatiden och framåt var lika otidsenliga då som de skulle vara idag. Teaterspektakel av samma heraldiska bevisvärde som dagens riddarsällskap. Å andra sidan kanske vi ska ta upp dagens riddarlekar till samma nivå som deras anfäders, och i dessa är många deltagare kvinnor. Endast de som sätter sig på en häst och är beredd att slå sin motståndare ur sadeln äger rätt att bära hjälmprydnad.
Ett borgerligt damvapen med typisk rosett

Hela resonemanget faller på sin egen orimlighet. Därför anser jag att begreppet damvapen måste förpassa till historien. Oavsett man eller kvinna har du rätt att placera en hjälm ovanpå din sköld, eller rätt att välja en rutformadsköld utan hjälm om det passar bättre. Damvapen tillhör historien och bör stanna där.
Debatt

Jesper Wasling

Nästa inlägg
Män och kvinnors vapen av Magnus Bäckmark