Fel i nya länsvapnet

Det föreslagna länsvapnet för det nya storlänet har flera heraldiska fel och är dessutom omöjligt som optisk signal, skriver Per Andersson i GP den 9 december 1997.
Västra Götalands län närmar sig sin födelse. Den har föregåtts av en utdragen strid om den nya skapelsens kännetecken i ord och bild: länets namn respektive dess heraldiska vapen och flagga. När nu namnet fastställts och ett vapenförslag lanserats som slutgiltigt, är det dags för ännu en drabbning.

Redan i början av året föreslog jag regeringen att för storlänet anta ett enkelt och tydligt vapen och en däremot svarande vapenflagga med följande beskrivning: i blått fält ett krönt lejon av guld. Regeringen överlämnade detta förslag till organisationskommittén under blivande landshövdingen Göte Bernhardsson.

Statsheraldiker Clara Nevéus föreslog samma lejon fast ginstyckat, som Västergötlands vapen men med stjärnorna borttagna, annan färgsättning och en krona på lejonets huvud. Med de svenska tinkturerna blått och gult är detta ett suveränt förslag, bättre än mitt eget ursprungliga.

Bernhardsson däremot har tagit som sin uppgift, att genomdriva en mekanisk, ologisk och plottrig sammansättning av allehanda – men inte alla – stads-, landskaps- och länsvapen i regionen. Inte minst går detta stick i stäv med heraldikens yttersta fundament: enkelhet och tydlighet.

Förtjänstfullt har statsheraldikern kämpat mot vapenlekmannen – landshövdingen. När denne nu ser ut att gå segrande ur vapenstriden, ger dock statsheraldikern obegripligt nog upphov till ett nytt heraldiskt missgrepp. Bakgrunden är att Göteborg sedan mycket länge varit skådeplats för ett annat symbolkrig om huruvida lejonet i stadens vapen skall vara korrekt vänt åt heraldiskt höger eller flyende åt vänster, som kommunalmännen genomdrivit. När Bernhardsson fått in det felvända göteborgslejonet i länsvapnet, har statsheraldikern tillskyndat med lösningen att i länsvapnet sympativända Dalslands tjur åt samma håll! Detta sker i namn av heraldisk courtoisie, det vill säga att sköldemärken av artighet vänds mot varandra. Dessvärre har statsheraldikern kapitalt missuppfattat begreppet: sådan vändning sker endast vid två separata sköldar, till exempel när en mans och hans hustrus vapen lutas mot varandra.

Ingen artighet

Inom en sköld, som i det nya länsvapnet, tillämpas inte courtoisie. Där gäller istället att heraldiska figurer vänds i riktning mot sköldens heraldiskt högra kant (sett från en tänkt bärare av skölden). Som alltid i det heraldiska systemet har denna grundregel en praktisk anledning. Den högra kanten betraktas som framkant, eftersom skölden under heraldikens levande period hölls med vänster hand (och lansen med den högra) med följd att den högra sköldkanten pekade framåt. Ett djur avbildat vänt åt heraldiskt vänster får därmed en färdriktning motsatt riddarens anfallsriktning, och det är inte svårt att förstå att detta i symbolspråket kommit att beteckna flykt och feghet.
På samma sätt har den vapenflagga, som automatiskt finns som motsvarighet till varje vapensköld och är gjord av genomgående tyg, alltid sitt motiv vänt mot stången; när riddaren red fram skulle sköldemärket på den uppresta lansens fladdrande fana naturligtvis blicka framåt.

Varför käringen mot strömmen?

Sveriges stora riksvapen har i likhet med det nya länsvapnet en fyrdelad sköld, och i två av fälten finns i grunden samma vapen som det i länsvapnet ingående Göteborgs stads, det vill säga de kungliga folkungarnas gyllene lejon över tre silverströmmar i blått fält. Riksvapnets båda lejon är självklart vända åt heraldiskt höger. Varför skulle då Västra Götalands län agera käringen mot strömmen och sätta sig över en av de mest självklara heraldiska reglerna, som respekterats världen över i mer än 850 år? Att göteborgslejonet är felvänt beror av allt att döma på ett rent misstag med sin grund i en sigillstampsgravyr, som inte genomgått den nödvändiga spegelvändningen för att ge ett rättvänt avtryck.

Bernhardssons och Nevéus nya länsvapen är till nedre hälften identiskt med samma del av Älvsborgs läns vapen, men i detta är såväl tjuren som lejonet korrekt vända mot sköldens framkant, och till övre hälften identiskt med Göteborgs och Bohus läns motsvarande del. Storlänsvapnet är alltså en förening av två av de gamla länens sköldemärken, medan Skaraborg inte företräds på samma sätt. De ingående territoriernas representation haltar också om man utgår från landskapen. Den västligaste delen av Västergötland hedras dubbelt genom att Göteborgs vapen medtagits. Den västligaste delen av Västergötland hedras dubbelt genom att Göteborgs vapen medtagits. Att det nya länet också innefattar delar av andra landskap, bland annat Halland, passerar däremot obemärkt i den sammansatta skölden.

Tanken bakom storlänsindelningen är ju att skapa en ny enhet som råder bot på den administrativa splittring som rått i kultur- och näringsregionen alltsedan den svenska expansionen tre och ett halvt sekel tillbaka. Det heraldiska lapptäcke som landshövdingen sytt ihop beseglar att man inte ens på det symboliska planet kommer att lyckas med integrationen.

Ställning för inbördeskrig

Genom statsheraldikerns manöver har de olika länsdelarnas djur vänt sig mot varandra – de har gått i ställning för inbördeskrig! Det naturliga – både heraldiskt och realpolitiskt – vore att de kämpade åt samma håll.

Starka skäl talar alltså emot frukten av landshövdingens och statsheraldikerns oheliga allians. Deras länsvapen är omöjligt som optisk signal och dessutom behäftat med flera heraldiska fel. Det kommer säkerligen inte att tas i bruk av västgötalänningarna i gemen – det fyrdelade vapnet kommer alltså aldrig att bli något gemenskapstecken.

Konsekvensen blir att den redan befintliga symbolen för Västra Götaland, den gula nordiska korsflaggan med blå-vitt kors, som statsheraldikern försökt bekämpa, blir det verkliga kännemärket för det nya länet och dess befolkning, bland annat har landstinget tagit initiativ till att anta den som officiell symbol! Statsheraldikern tror dock att västsvenskarna skall falla för lapptäcket, så ”slipper vi kanske att se den bleka gulvitblå skapelse, som har börjat dyka upp i västra Sverige”, och den har fått spridning tack vare västsvenska handelskammaren.

Att statsheraldikern använder sig av estetiska argument visar att sakskälen mot en korsflagga saknas. Om hon på motsvarande sätt förmenade skåningarna sin gulröda korsflagga, skulle det vara mer än tillräckligt för att äventyra Roskildefreden. Ännu ”blekare” än Västra Götalands är Finlands flagga med sina vita fält, enligt min högst personliga uppfattning den vackraste av Nordens korsflaggor vid sidan av Sveriges. De logiska följderna av den svenska statens högsta heraldiska företrädares uttalanden skulle kunna riskera också diplomatiska förvecklingar med broderlandet i öster!

Två symboltraditioner

Det är dock inte fråga om antingen eller. Vapensköld, vapenflagga och så kallad livréflagga av nordisk korstyp kan med fördel fylla sina funktioner i fredlig samexistens; de representerar två åtskilda symboltraditioner. Så har Sverige sitt riksvapen med motsvarande vapenflagga, vilken uteslutande används av konungen, samt den blågula korsflaggan. Det nya Skåne län har vapen och vapenflagga med ett gyllene krönt griphuvud i rött fält samt den djupt rotade korsflaggan i samma tinkturer. Sak samma finner vi i andra länder och självstyrande områden. Av de båda flaggtyperna används den mera komplicerade vapenflaggan framför allt av territoriets högsta myndighet medan den enklare livréflaggan blivit den folkligare varianten.

I Norden signaleras vår unika gemenskap av de typiska korsflaggorna. Detta motiv i allehanda färgkombinationer placerar in Nordens länder och regioner i sitt kulturella, geografiska och historiska sammanhang, till god vägledning för andra européer och världsmedborgare. Varje nytt område som velat markera sin särart – och samtidigt tillhörighet till den nordiska familjen – med en egen korsflagga har först stött på motstånd från den etablerade statsmakten: Finland, Norge, Island, Färöarna, Åland, Skåneland, Shetlandsöarna o s v. Alla dessa flaggor har först kommit i inofficiellt bruk hos befolkningen för att sedan officiellt stadfästas. I detta mönster inordnar sig nu också Västra Götaland.

 

Per Andersson

1997