Landshövdingen bär ansvaret för missfostret

Statsheraldiker Clara Nevéus (GP debatt 21 december 1997 ) och jag (9 december 1997 ) har i grunden samma syn i frågan om heraldiskt vapen för Västra Götalands län. Jag har också uttryckligen krediterat statsheraldikern både för hennes motstånd mot blivande landshövdingens tilltag och för hennes eget rena vapenförslag. Min kritik mot landshövdingens fyrdelade vapen avser framför allt att understryka hur omöjlig och olämplig denna komposition är. Den yttersta orsaken till missfostret är självfallet Göte Bernhardsson och det är mot hans beslut som vapenmotståndet skall riktas.

Oaktat detta är statsheraldikerns courtoisieresonemang oförändrat ohållbart, även om det gällt att välja det lindrigaste av två onda ting. Jag skulle inte heller vilja hålla med om att alla heraldiska regler har undantag, men väl att det för varje heraldisk regel finns exempel på dåliga vapen som bryter mot regeln. Sådana regelbrott rättfärdigar självfallet inte att ett nytt misstag begås.

350 år efter Sveriges expansion fram till västerhavet har nu äntligen den territoriella indelningen anpassats till kultur- och näringsgeografiska verkligheten och ett nytt sammanhållet storlän bildas med folkmängd och areal som är fullt jämförbara med flera av världens suveräna stater. Självfallet måste denna tilldragelse få ett värdigt gensvar i regionens bildsymbol.

Om Västra Götaland leddes som ett företag skulle det – som betydelsefull aktör på den europeiska arenan – anstränga sig till det yttersta för att skaffa ett optiskt funktionellt kännetecken som utstrålar substans, tradition och kvalitet.
Inom Europeiska unionen har man på många håll förmågan till en subtil heraldisk stilbedömning och somliga kommer med säkerhet att rynka på näsan åt det chosiga vapnet för den nordiska regionen med Gothenburg som huvudstad.

En envis okunnighet

Varför skall landshövdingen genom sin envisa okunnighet beröva de vardande västgötalänningarna den självkänsla som det innebär att ha en korrekt och funktionell bildsymbol? Bernhardssons vapen har framför allt tre grundläggande fel:

  • Det strider mot kravet på enkelhet och tydlighet.
  • De fyra beståndsdelarna utgör en ologisk representation
  • Halva vapnets figurer är felvända.

Det ligger nu i alla västgötalänningars intresse att förhindra detta vapen från att bli verklighet. Jag är därvid mer optimistisk än statsheraldikern. När landshövdingen får klart för sig sakernas tillstånd borde han inte vara sämre än att han ändrar sig till förmån för ett enkelt och tydligt lejonvapen. Säkerligen har han bättre omdöme än att starta nya länets historiska resa in i en symbolisk återvändsgränd.
Det nya länet och dess medborgare har två motståndare i symbolkriget: landshövdingen förmenar dem ett korrekt heraldiskt vapen och statsheraldiken en nordisk korsflagga.

Hävden kommer med tiden

Statsheraldikern tycker att skåningarna kan få ha sin rödgula men inte västgötalänningarna sin gulblåvita. Argumentet är att Skånelands flagga har ”lång hävd”. Jag komponerade den västsvenska flaggan 1990 och den har använts i tilltagande omfattning under sju år – med tiden är den bristande hävden övergående. ”Det finns redan tillräckligt många korsflaggor att hålla reda på”, är föga övertygande och talar närmast för att Västa Götalands län definitivt skall dra nytta av att vara en stor region i den nordiska familjen, där varje medlem har sin unika färgvariant av det samfällda gemenskapstecknet – korsflaggan.

De nya storlänen har mer gemensamt med självstyrande områden som Åland och Färöarna än med de gamla länen. De har också en betydande storlek och kommer alltmer att uppträda självständigt även internationellt och med tiden överta en hel del funktioner från nationalstaten.

Kanske går vi mot så få som fem regioner i Sverige, kulturellt och närings- geografiskt avgränsade med var sin centralort och nära anslutande till rikets tidigare indelning i universitetssregioner: Skåneland (Malmö), Västra Götaland (Göteborg), Östra Götaland (Linköping), Svealand (Stockholm) och Norrland (Umeå). Korsflaggor finns i beredskap för dem alla.

Göteborgare, västgötar, bohuslänningar, dalslänningar och nordhallänningar – blivande västgötalänningar – kräv ett korrekt heraldiskt vapen för ert nya storlän, förslagsvis i av guld och blått ginstyckat fält ett krönt lejon av motsatta tinkturer. Självklart bör det vara utfört i blått och guld för att associera till Sverige och riksvapnet.
Fortsätt också att sprida bruket av den gulblåvita korsflaggan som folkligt gemenskapstecken. Ingen skall tro att Bernhardssons lapptäcke kommer att hissas på västgötalänningarnas flaggstänger – men korsflaggan gör det redan.

Per Andersson