Funderingar kring valspråken i Skandinavisk Vapenrulla

Allt färre studerar och behärskar latin. Det betyder att kunskapen om latinska sentenser också blir mindre vilket gör att många språkliga fel slinker igenom när vapentagare antar valspråk till sina vapen.
Latinaren Stephen Coomps ger här klarhet i några aktuella fall.

Ibland behandlas valspråken som om de knappast alls tillhör området heraldik men Skandinavisk Vapenrulla visar att många av oss som använder vapen faktiskt vill ha ett valspråk. Att dessa valspråk nästan alltid tas upp i själva blasoneringen innebär principiellt att vi tillmäter dem heraldisk betydelse.
Intresset för valspråk har dessutom ökat sedan vapenrullan startades i 1963. Om man delar in de fram till 1999 publicerade vapnen i fem lika stora grupper upptäcker man att valspråk ingår i en fjärdedel av de anmälda vapnen i den första gruppen (nr.1-118) , varefter andelen ökar successivt. I den sista gruppen (nr. 465-580) ingår valspråk i hälften av de anmälda vapnen.

Valspråk och språkval

Latin är det allra vanligaste språket och dominerade till en början helt, men från 1989 har bruket av de nordiska modersmålen ökat markant. Andelen för olika språkalternativ i de fem ovan nämnda grupperna anges här som procent av alla förekommande vapen:
latin modersmål andra
grupp 1 #1-118: 19 4 2 (engelska, franska, oidentifierat)
grupp 2 # 119 – : 23 3 2 (franska)
grupp 3 # : 29 4 3 (engelska, franska, spanska)
grupp 4 # -464: 28 11 5 (engelska, tyska, oidentifierat)
grupp 5 #465-580: 34 14 2 (fornnordiska, spanska)
De oidentifierade språken gäller två stridsrop (53 av polskt ursprung, 459). Ett latinskt skolmotto (487) åtföljs av en version på gammalgrekiska, och ett franskt valspråk (132) återges på armeniska i illustrationen. Samma engelska valspråk förkommer tre gånger i vapnen för besläktade familjer (10, 311, 395). Överraskningen ur en internationell synvinkel är väl att så få valspråk är på franska.

Valspråkens innehåll

Innehållet i valspråken är av varierande karaktär men alltför ofta beklagligt banalt. Jag avstår från att ge exempel för att inte såra någon läsares känslor. Ordspråk och liknande välbekanta uttryck är ganska vanliga:
My home is my castle (10 m.fl., se ovan);
Si vis pacem para bellum (Om du vill ha fred, förbered krig, 33);
Semper fidelis (Alltid trogen, 100, de amerikanska marinsoldaternas devis);
Credenti omnia possibilia (För den som tror är allt möjligt, 107);
Sibi quisque proximus (Man står sig själv närmast, 124);
Amor vincit omnia (Kärleken övervinner allt, 148, även med annan ordföljd 557 – nypåhittade efterapningar förekommer i Labor vincit omnia, Arbetet övervinner allt, 175 och Vincit omnia veritas, Sanningen övervinner allt, 414, jfr. även Veritas vincit, Sanningen segrar, 279, Vincit voluntas, Viljan segrar, 308, Modestia victrix, Måttligheten är segrarinna, 378 och därutöver nr. 228 som nämns nedan);
Per aspera ad astra, Genom svårigheter till stjärnorna, 161, 553 (detta ordspråk är en variant av det brittiska flygvapnets Per ardua ad astra med samma innebörd – förresten kan orden omöjligen, vad än man må mena med ”nudansk”, såsom blasoneringen gör gällande översättas till Gennem opgaverne til målet, en försvagad parafras);
Semper idem (Alltid densamme, 166, 441; användes i femininum Semper eadem av den brittiska drottningen Elisabeth II);
Suum cuique (Till varje det som är hans 189, 528);
Festina lente (Skynda långsamt, 227)
Finnes vilja finnes väg (251);
Audentes fortuna iuvat (Lyckan bistår dem som vågar, 252, jfr. Who dares wins, Den som vågar segrar, 462);
In utrumque paratus (Beredd på båda /eventualiteter/, 255, vilket förmodligen även är det underförstådda budskapet i Ad utrumque, 352=366a);
Pro rege et patria (För kung och fosterland, 269);
Ora et labora (Be och arbeta, 299, 433, associeras med franciskanerorden);
Que será será (Det som skall vara skall vara);
Nil desperandum (Man skall ej misströsta om något 333, citerat från Horatius Carmina I, 7);
Ne umquam dicas umquam (Säg aldrig aldrig 334);
Friskt vågat hälften vunnet (353):
Navigare necesse est (Att segla är nödvändigt 407);
Memento mori (Kom ihåg att /du skall/ dö, 417);
Tänk efter före (473, 559).
Hos successus alit (Framgång ger näring åt dessa, 434, är citerat från Vergilius (Aeneiden V 231).
Carpe momentum (Plocka ögonblicket, 568) är omgjort från Horatius Carpe diem, Plocka dagen (Carmina I 11); den numera vanliga felöversättningen ”grip” i.s.f. ”plocka” kan härstamma från engelskans ”Seize the day”, känt från filmen Döda poeters sällskap.

Kristna talesätt

Bland andra kända talesätt finner vi många med klart kristen karaktär. Dessa är ofta valda av biskopar och annat prästerskap och kan vara bibelord (44, 185, 256, 264, 326, 380, 381, 394, 397, 450, 520, 525), liturgiska citat (Lumen de lumine, Ljus från ljus /vapnet tillhör Lyshöi/ 75, är taget ur trosbekännelsen, medan det egentligen bibliska Hominibus bona voluntas, Till människor en god vilja /Lukas 2, 14/, 264, är en alternativöversättning av Vulgatas Hominibus bonae voluntatis, Till människor av god vilja, som återfinns i hymnen Gloria in excelsis Deo, Ära vare Gud i höjden) eller allmänt fromma tankar (passim, t.ex. Crux spes mea, Korset mitt hopp, 178).

Ibland verkar det som om man har ansträngt sig att hitta en alldeles egen ordspråkliknande formulering, stundom utan att riktigt lyckas så bra: Lignum habet spem (Trä har hopp, anspelning på namnet Bokwall, 51), Singulos dies singulos vitas puta (Betrakta skilda dagar som skilda liv, 69), Numquam abscedere (Att aldrig dra sig /eller Bli aldrig dragen/ tillbaka, 314), Ultra posse nemo obligatur (Ingen är förpliktad att kunna vidare, 337), Radices concordiam dant et robur (Rötter ger endräkt och styrka, anspelning på Eikeland), E radice corona (Ur roten kronan, 446 – valspråket anspelar på namnet Roth och vapnet i vilket på ett ganska trevligt sätt den stam som växer ur sköldens rötter tycks försvinna bakom hjälmen för att åter synas med trädkronan i hjälmprydnaden), Nil solidum (Inget som är beständigt är en naturligare tolkning än den angivna Inget är beständigt, 486), Ursprunget vägleder framtiden (534), Labor honestatem conserit (Arbete sår, eller planterar, eller snor ihop, respektabilitet – alltså inte som blasoneringen påstår Arbeid gir edelt sinn, 561), Den flyer ej ilden som over den springer (580).

Då man anar att inspirationen har varit kungliga valspråk kan formuleringarna te sig något grandiosa: För Kristus i tiden (490), Familjens välgång (499), För fredens skull (502).

Samband med bildmotiv

Förvånansvärt nog syftar valspråk och bild på varandra endast mycket sporadiskt (bortsett från kristna tankegånger och motiv). Det är sympatiskt när Humanitas et fortitudo, Humanitet och styrka (508) motsvaras i skölden av ett hjärta och ett svärd. Magnum in parvo, Det stora i det lilla (455), skildras med en nyckelpiga, Beati pacifici, Saliga är de som håller fred (397) av ett olivträd, Lag ordning sanning (310) av en liktorknippe, de s.k. fasces, Växa eller dö (278) av granatäpplen.

Valspråkens form

Man kan också ägna en tanke åt valspråkens form. Det finns gott om exempel på subjekt – verb – objekt enligt mönstret Kärleken övervinner allt. Ibland tycks förebilden ha varit den franska revolutionens Brödraskap, jämlikhet, frihet (t.ex. Fides spes amor, Tro, hopp, kärlek – fast det bibliska ordet för kristen kärlek är inte amor utan caritas – 340; se även 12, 173, 174, 263b, 295, 310, 324, 509. Mer sällan sätts ett ”och” före det sista ordet (263a, 306).

Konjunktionen är närmast obligatorisk när vi endast har två jämställda begrepp att föra samman (t.ex. Pax et justitia, Fred och rättvisa, 576 och även 2, 27, 67, 93, 221, 435, 445, 494, 508, 535, 549; ett undantag är Rättvisa – Lojalitet 554). Två hedniska gudar i valspråket stör när skölden innehäller ett kristet motiv: Mercurius et Minerva (305). Förutom substantiv kan man på detta sätt även sammanlänka adjektiv/participer (Fidelis et paratus, Trogen och beredd, 212 och Fortis et potens, Stark och mäktig 325), adverb (Fortiter et celeriter, Starkt och snabbt, 213) eller verb (se ovan 299 = 433). Ett substantiv och ett substantiverat adjektiv fungerar någorlunda väl grammatiskt i Pax et bonum – Fred och det goda – men inte om, såsom anges, man menar Fred og godhet; etisk godhet måste betecknas med ett abstrakt substantiv, t.ex. ”bonitas”).

Vad skall man säga om Multum Legibus Integre (565), för vilket blasoneringen ger som fri tolkning Gör mycket, gör lagligt, gör det moraliskt? Multum är ett substantiverat adjektiv i ”grundform” (nominativ eller ackusativ). Legibus är lex, lag, i ablativ plural, alltså med hjälp av lagar. Integre är adverb från adjektivet integer, som kan betyda hel, frisk, oförstörd, opartisk, förnyad. Man skulle nog föredra en version med tre adverb, kanske Largiter, legitime, probe.

Presentation, översättning eller feltolkning

Presentationen av valspråken har varierat i vapenrullan. Det händer ofta att de inte tas med i illustrationen, vilket verkar inkonsekvent – varför i så fall över huvud taget ha dem med i blasoneringen? I nr. 78 däremot finns valspråket i illustrationen men inte i blasoneringen – i enlighet med praxisen vid det engelska College of Arms!

Översättningar i anslutning till själva blasoneringen förekommer inte före 1993 och blir inte vanliga före 1995. Så snart de uppstår bevisar de alltför ofta att antagarna feltolkar, eller åtminstone övertolkar, den valda ordalydelsen:
Audendo atque agendo (442) betyder Genom att våga och agera, inte såsom anges ”man måste våga för att vinna”;
Magnum in parvo (455) betyder Det stora i det lilla, inte ”se det stora i det lilla” – det underförstådda verbet kunde vara vad som helst;
Vita vino laeta (463) betyder Ett liv som är glatt genom vinet, inte ”det är vinet som skänker livet dess glädje”, på latin ungefär ”vinum est quo vita gaudet”;
Nil solidum (486, se ovan)
Cognitio indiciumque (494) betyder Kännedom och bevis, inte (!) ”kunskap ger styrka”;
A ma familia (501) betyder på spanska Till min familj – för att utan närmare sammanhang ange ”för familjen” bör man säga Para la familia (”Para ma familia”, för min familj, vore naturligtvis inte fel);
Suum cuique (528) betyder Till varje det som är hans – det angivna ”till var och en efter förtjänst” är önsketänkande;
Pax in robore (555) betyder Fred i styrka, inte Fred gjennom styrke;
In laudem gloriae (563) betyder Till härlighetens lov, inte Gud till pris och ära;
Caritas maior (566) betyder Kärleken /är/ större, inte Störst av dem är kärleken – Vulgata har också ”maior” i stället för det naturliga ”maxima” när det gäller att jämföra trenne storheter;
Carpe momentum (568, se ovan).

I två ordspråk används substantiv i ackusativform utan att det framgår vilka subjekt och verb man tänker sig. Pacem et veritatem, Fred och sanning (67) och Prudentiam et justitiam, Förnuft och rättvisa (435). vanliga nominativformer vore att föredra.
Inte en feltolkning utan dunkelt tänkande märks i vapen nr.118 – Bene facite betyder Gör väl (sagt till flera personer). Hur skall detta sättas i samband med ordstävet ”Gott och väl”, som omnämns i en kommentar?

Språkfel i SVR

Mycket pinsammare är de fall där språkbruket i en devis är direkt felaktigt. Det är beklämmande att detta inträffar så ofta i samband med vapen i vilka medlemmar i vapenrullans ledning har haft en hand som illustratörer. Ibland inser man att det gäller enkelt slarv med stavning, antingen i illustrationen eller blasoneringen eller i båda, men ibland funderar man om det är en arrogant nonchalans eller en total brist på grammatisk medvetenhet som skymtar fram. Fel av denna typ har förekommit betydligt oftare på senaste tiden.

Om vapenrullans ansvariga inte äger tillbörlig språklig expertis för att granska valspråken, bör de inte se till att skaffa den? Felaktigheterna skämmer ut inte bara vapnens ägare utan också vapenrullan själv. De är dessutom desto svårare att ha överseende med när man tänker på den (inbland litet godtyckliga) petighet med vilken ens blasoneringsförslag i övrigt kan behandlas när man söker att registrera vapen i vapenrullan.

Jag vill notera följande språkfel:
107 Credenti omnia possibila där det rätta är possibilia (För den som tror är allt möjligt. Ordet ”possibilis” hör dessutom inte till den klassiska vokabulären, ej heller ”impossibilis”- neutrum ”impossibile” används i 312).
141 Probitas perduat in aevum – man menar perdurat (Ärlighet varar i evighet).
169 In gloria Dei betyder I Guds härlighet, men snarare menas In gloriam Dei, Till Guds Ära.
174 Soladitas concordia benignitas – det första ordet verkar stå för solidaritas (eller kanske soliditas), Solidaritet (eller fasthet), endräkt, godhet. (Det hypotetiska ”solidaritas” förekommer inte i klassiskt latin). Vapnet förs av ett sällskap med det egendomliga namnet Cordis quinta, ordagrant den femte (feminin) eller de femte (neutrum plural) av hjärtat, men jfr. andra svenska ordenssällskap med svårförklarliga namn. Eller menas helt enkelt Corda quinque, Fem hjärtan (vilka skildras i skölden)?
228 Deus et veritas vincit – förutom undantagsvis i dikter måste det heta vincunt, med verbet i plural (Gud och sanningen segrar).
357 Vires cum fidem – prepositionen ”cum” styr ablativkasus, varför det måste heta fide (Styrka tillsammans med tro).
263 Cogatio studium evolutio enl. blasoneringen, men illustrationen stavar rätt cogitatio (Tanke studie /egentligen iver/ utveckling. ”evolutio” förekommer en enda gång i antiken och i betydelsen att rulla upp en bokrulle).
276 La vie est un défie enl. blasoneringen, men illustrationen stavar rätt défi (Livet är en utmaning).
379 Labora nemeni vidente – nemine är den korrekta ablativformen (Arbeta då ingen ser).
404 Victis paracendum est – det heter parcendum (man skall skona de besegrade).
436 Aus Germania zu Gothlandia und Swedia. – låt gå för Gothlandia, men jag tror knappast att formen ”Swedia” någonsin har varit bruklig på något språk, Sverige heter Suetia eller Suecia på latin, och dessutom menas väl nach Gothlandia.
439 Fortis et fide – ”fortis” är adjektiv, ”fide” ser ut att vara ablativformen från ”fides”, tro, alltså ”stark och genom tro”, vilket inte övertygar. En teoretiskt möjlig tolkning av ”fide” som vokativ (”o du starke och trogne”) är knappast godtagbar. Förmodligen menas fortis et fidelis, stark och trogen.
483 Fide spera ijuvabit – sista ordet stavas fel i illustrationen, rätt juvabit i blasoneringen (Tro, hoppas och Han skall hjälpa).
511 Sine antiqua non futura kan endast betyda ”Utan den kvinna som levde för länge sedan, inte den kvinna som kommer att finnas”! Blasoneringen ger innebörden ”utan forntid ingen framtid”, vilket skulle heta något i stilen med Sine tempore antiquo nullum futurum.
513 Non inferiora secu tu – formen ”secu” finns inte. Förmodligen menas sequere, imperativform av deponensverbet ”sequi”, ”att följa”. Men nekande imperativsatser bildas inte med ”non”. Om vi rättar till ”ne” får vi Ne inferiora sequere tu , vilket skulle kunna förekomma i dikt eller i tidig eller sen prosa med betydelsen Följ inte lägre ting, jfr. den angivna översättningen ”leds inte av oväsentligheter”. För ”oväsentligheter” kunde man föreslå ”minima”, som i ordspråket ”De minimis non curat lex”, ”Lagen bryr sig inte om bagateller”. Om vi tar hänsyn till detta, utelämnar det överflödiga ”tu” och väljer den verbform som klassiska prosaförfattare föredrar blir resultatet Ne minima secuti sis.
528 Suum quique skall vara Suum cuique som i 528 (se ovan).
541 Libertas par pacem skall heta Libertas per pacem (”Frihet gjennom fred”).
552 Crescitur cultu – verbet ”crescere” är intransitivt och finns inte i passivform (om man bortser från perfektparticipen ”cretus”). Rätt är Crescit cultu, som stämmer med det angivna ”den växer genom att odlas”.
561 Labor honestatem concerit i illustrationen är antagligen en felstavning för conserit i blasoneringen, men även detta är problematiskt (se ovan).
562 Pro domus – prepositionen ”pro” styr ablativkasus: det måste heta Pro domo (För huset).
567 Frangi non flechti – felstavat för flecti (Brytas, inte böjas).
Jag hoppas att läsaren håller med mig om att de heraldiska ordspråken – av åtskilliga skäl! – bör ägnas större uppmärksamhet.

 

Stephen Coombs