Kvinnlig vapenframställning

Kvinnor har fler valmöjligheter när det gäller att framställa vapen än vad män har. De kan visa sina sköldar eller fullständiga vapen ensamma – eller om de vill i allians med makes, om de är gifta – enligt den äldre traditionen, eller med en specifikt kvinnlig framställningsform som kallas damvapen, vilket är den nyare traditionen.

Arvid Berghman skrev: ”Kvinnan har aldrig använt hjälm i verkligheten (Jeanne d’Arc är det lysande undantaget, som bekräftar regeln), och hon bör därför heller icke göra det i sitt vapen.” Detta gäller dock enbart damvapen, som lätt känns igen på att de är ovala eller spetsruteformiga.
Traditionen med damvapen är relativt ny i Sverige – den inkom under 1800-talet, under inflytandet av modet i Frankrike. I Carl Ugglas ”Inledning til heraldiken” från 1746 konstateras att fruntimmersköldar förekommer på kontinenten men inte i Sverige. Ännu hos Harald Fleetwood (1917) är dock inställningen till damvapen en helt annan: ”Flerstädes utrikes användes en särskild, rutformig sköld för damer … Denna har äfven ibland kommit till användning här i Sverige under 1700- och 1800-talet, och där vapnets stil och bildens form så lämpligen medgifver, må man ännu använda denna sköld för fruntimmersvapen. Man bör dock på sådan sköld icke sätta hjälm …”

Damvapensköldformerna fick dock inte riktigt fäste på det tysk-nordiska området förrän på 1900-talet – i Sverige sker det just genom Berghman, som (1938) ger intryck av att damvapenformerna är de enda som kvinnor kan använda om de framställer sina vapen ensamma.

I fransk-brittisk och sydeuropeisk heraldik finns damvapen åtminstone från 1400-talet.

Alliansvapen ett annat alternativ

I alliansvapen närmast förväntas att hustruns fullständiga vapen framställs. Sköldarna kan också förenas under makens hjälm.
Det förekommer visserligen i äldre tid att kvinnors hjälmar utelämnas i alliansvapen. Exempel på det finns i målningarna i Tövsala kyrka i Finland från 1460-talet (se Camilla Ahlström-Taavitsainen, Vapenbilder bland kalkmålningarna i Finlands medeltidskyrkor, i Helsingin yliopiston taidehistorian laitoksen julkaisuja VIII (1984), s. 34ff). Många exempel finns också på kvinnor som nöjt sig med att enbart framställa sin sköld alltifrån medeltiden och framåt – vilket dock inte skiljer dem från männen, för det har ju män också gjort.
Dock framställer kvinnor ibland sina vapen ensamma med hjälm, vilket måste ha stört Berghman, om han kände till det. Hans ovan citerade argument är märkligt med tanke på att borgare och präster heller aldrig stuckit sina huvuden i tornerhjälmar, men ändå framställer fullständiga vapen.

Stora variationsmöjligheter

Kvinnor har alltså stora möjligheter till varierad vapenframställning. Den enda egentliga fallgropen som jag tycker finns är att man ibland, nu som historiskt, ser en gift kvinna använda sitt makens vapen ensamt. Det är en heraldiskt olycklig kompromiss – för en man och en kvinna som har identiska vapen tolkas ju som att de är medlemmar av samma släkt (till exempel syskon). Givetvis kan hon anta ett vapen, om det inte är gjort tidigare i hennes släkt, att sammanställa med makens.

Exempel på kvinnliga vapenframställningar genom tiderna

(illustrationer kommer senare)

Drottning Filippas vapen med hjälm och makens sköldemärke inkluvet. Endast kvadreringarna skönjs idag. Kronborg, 1420-talet. (Sveriges historia genom tiderna, I (1947), s. 395.)

Signetring som troligen har tillhört Ebba Eriksdotter (Vasa), död 1549. (Smycken i svensk ägo (1952), s. 18.)

Ingeborg Trolle till Lagnö och Tyresö (död 1590), som var gift med hertig Karls råd Nils Ryning, är på sin gravhäll i Aspö kyrka i Södermanland porträtterad med sitt eget, fullständiga släktvapen, ej åtföljt av makens. (Vapen och dräkter på svenska gravstenar från äldre vasatiden (1926), pl. 38.)
Målning på predikstolen i Torsångs kyrka med sköldarna för landshövdingen i Dalarna Peter Kruse och hans hustru Cecilia Ingevaldsdotter (Rehn) under hans hjälm. Målningen är tillkommen mellan hans adlande 1622 och makarnas död 1645.
Foto: Magnus Bäckmark.

En rutformig sköld syns i porträttet av barnen Krogh från 1650-talets senare hälft. Det är dock ännu inte fråga om ett damvapen, utan på skölden är i sin tur målade syskonens fyra fullständiga anvapen. (Svenska folket genom tiderna, 4 (1939), s. 323.)
Drottning Hedvig Eleonoras sköld, skulpterad i trä ca 1658, i Solna kyrka, är ett exempel på hur en gift kvinna kan framställa både makes och eget vapen i en kluven sköld av konventionell form. (Heraldiska Småskrifter nr 2, utgivna av Sveriges Släkthistoriska och Heraldiska Samfund (1970/71), s. 23.)

Elisabet Koch (1631–1720) använde ännu 1652 en signet som tillhört hennes far. Till nästa bevarade brev till hennes svåger, skrivet 1659, har hon dock hunnit låta tillverka en egen signet som utvisade det fullständiga släktvapnet (till skillnad från faderns signet, som enbart framställde skölden). (Momma-Reenstiernasamlingen E 2495, Riksarkivet.) Foto: Magnus Bäckmark.

Exlibris för Hedvig Ulrika de Geer af Leufsta (1752-1813), född friherrinna, 1774 gift grevinna Dohna. Kopparstick av Jacob Gillberg. I C. M. Carlander: Svenska bibliotek och ex-libris, II:2 (1904).

Damvapen i exlibris för Alice Berghman (gift med heraldikern Arvid Berghman), född Ewerlöf (1900–62).

Hertiginnan Ingeborg presenterar både vapnet för sin make, hertig Erik Magnusson, och sitt eget vapen i sitt sigill, känt från 1318 (då hon var ca 17 år). (Bror Emil Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden (1862-67), 1:a serien, s. 8 och pl. 10).

Magnus Bäckmark