Recension: Heraldiken i Sverige

Eric Bylander recenserar ”Heraldiken i Sverige” (2001) av Magnus Bäckmark och Jesper Wasling.

Författare: Magnus Bäckmark och Jesper Wasling
Titel: Heraldiken i Sverige.
Förlag: Historiska Media, Lund 2001
inbunden, 110 s.
ISBN: 91-89442-32-6.

 

Högt heraldikvärde per sida

Vilken är Sveriges viktigaste heraldiktext? Troligen någon av artiklarna i de allmänna uppslagsverken. För många innehåller ju dessa allt de någonsin kommer att läsa om heraldik. Härnäst kommer standardverk av den typ artiklarna refererar till. Kanske är dessa ännu viktigare – för här möter en mer intresserad publik de första uppgifter som fyller ut encyklopediernas karga fakta.

Urvalet är A och O i slika framställningar och det är en föga avundsvärd uppgift att behöva döda sina älsklingar när man, som Magnus Bäckmark och Jesper Wasling nyligen gjort i boken Heraldiken i Sverige skall ge en kortfattad, rättvisande och attraktiv framställning av titelämnet.

Drygt hundra, behändigt små sidor har man tagit i anspråk – och då måste man ha gallrat brutalt. Tag till exempel delämnet svensk offentlig vapenrätt, som jag själv skrivit det dubbla om. Det upptar ca en sida i Heraldiken i Sverige. Mot bakgrund av sådana förutsättningar skall man bedöma ett verk som detta och det gör jag sammanfattande enligt följande:

Heraldiken i Sverige kan vara den bästa allmänna framställning av heraldiken i Sverige som har skrivits – åtminstone i vår tid. Till detta omdöme bidrar främst en delikat design med många bilder. Det vällovligt begränsade formatet skulle förvisso inte ha uteslutit ännu fler marginalbilder eller starkare text-/bildkoppling och från den generellt höga bildkvalitén finns avvikelser.

 

En blå citron
Jämte dåliga hemsidesbilder återfinns bland dessa en blå citron, en författaroberoende feltryckseffekt. Att man inte heller i den rättade tryckningen ser citronbildens alliansvapen kan man däremot lasta åtminstone Bäckmark för. Han kompenserar sig emellertid mångfalt genom sina teckningar. Med risk för superlativradning måste jag säga att flera tillhör det bästa som producerats inom genren heraldikintroduktion (se exempel här intill). Vad gäller texten kan något liknande sägas om bland annat kapitlet Härolder och heraldiker. Språkbehandlingen är generellt sett god om än något tungfotad på sina ställen.

Urvalsprocessen har resulterat i en bra balans mellan nyter beskrivning och kuriositeter. Även heraldikern finner intressant stoff och därtill utgör en allmän framställning en givande utgångspunkt för diskussion, vilken jag får hänskjuta till nästa Vapenbilden. Mina många, delvis ifrågasättande, anteckningar hindrar emellertid inte att svaret, om någon frågar efter den bästa moderna allmänna introduktionen till Heraldiken i Sverige, blir just detta.

 

Av Eric Bylander