Mödernearv av vapen

Mödernearv av vapen

Vad har man egentligen rätt att föra för vapen? Frågan är inte så lätt att besvara som det kan tyckas. Samhället förändras och det är inte givet vilka traditioner som ska gälla. Här är ett försök att reda ut hur traditionen har förändrats genom seklerna.

Grundprincipen inom heraldiken är att en individ har endast ett vapen – detsamma som tidigare (om det är ett gammalt vapen) har använts av individens systrar, bröder, fastrar och farbröder, farfars systrar och bröder osv bakåt, med andra ord sådana släktingar som förenas av att de har samma far eller farfar, farfars far osv. Genealogiskt kallas dessa släktingar för medlemmar av samma agnatiska släkt. Ordet agnatisk kommer av latinets agnus, ’släkting på fädernet’. Grundprincipen inom namnbruket är också, traditionellt, att agnatiska släktingar har samma efternamn – även om undantagen är vanliga.

Ett förnämt möderne lockar

Undantagen är vanliga inte bara inom namnbruket, utan även inom heraldiken. I alla tider har det nämligen förekommit att en individ valt att föra sin mödernesläkts vapen i stället för sin agnatiska släkts. Under medeltiden var detta vanligt, särskilt i de fall då modern tillhörde en betydligt förnämare släkt än faderns.

I regel görs någon förändring, då en individ upptar en mödernesläkts eller annan närstående ansläkts vapen. (Förändringar, förutom tillfälliga brisyrer, förekommer under medeltiden för övrigt även inom en och samma agnatisk släkt.) I en del fall då förändringen gjorts i färgsättningen är dessa förändringar inte märkbara för eftervärlden eftersom vi i många fall bara har kunskap om medeltida vapen från sigill. Det förekommer under medeltiden också att mödernevapen används rakt av, men detta upphör på nya tiden (förutom vissa undantag, med kungligt tillstånd), när vapenbruk gradvis normeras allt fastare vad gäller arv.

Några exempel på mödernearv

Marsken Tyrgils Knutsson († 1303) är den förste kände vapenföraren i sin agnatiska släkt. Hans far Knut är okänd i de historiska källorna. Tyrgils valde därför att uppta ett vapen som antydde hans nära släktskap på mödernet med kungahuset – hans till namnet okända mor antas ha varit en halvsyster till Birger jarl. Tyrgils upptar ett vapen med ett lejon i, precis som kungen hade, men i en egen utformning. Att använda Folkungaättens vapen oförändrat hade givetvis inte varit politiskt möjligt, utan betraktats som vapenstöld.

Drotsen Bo Jonsson (Grip) († 1386) var på sin tid Sveriges rikaste man, med ett oerhört inflytande. För hans dotterson Bo Nilsson († 1463/64) var det givetvis lockande att föra sin mödernesläkts vapen i stället för sin fädernesläkts, Hammerstaättens. Så skedde också, men efter en tinkturförändring.

Hans Persson till Surarve i Aspeboda socken i Dalarna, känd 1534–68, förde ett rött svinhuvud i fält av guld. Hans son adlades 1574 Svinhufvud af Qvalstad med ett ytterligare förändrat vapen. Hans Persson hade upptagit sitt vapen från sin mödernesläkt, hos vilken tinktursättningen sannolikt varit omkastad. En kognatisk släkting till honom är nämligen biskopen i Västerås Otte Olsson († 1522), vars fädernesläkt var Kopparbergsätten Stjärna. Denne Otte upptog sin mödernesläkts vapen i en fyrstyckad sköld tillsammans med hans egna agnatiska släkts vapen, och svinhuvudet är där av guld i rött fält (se bild). Andra kognatiska släktingar är medlemmarna av ätten Svinhufvud i Västergötland, vars stamfader Daniel Torkelsson adlades 1581 med ett nytt vapen med ny tinktursättning (svinhuvud av silver i rött fält, se bild), men innehållande samma svinhuvud som tillhörde hans hustrus mödernesläkt, som var samma agnatiska släkt som Hans Perssons.

År 1634 anmälde sig ryttmästaren Tuve Tuvesson till Kvarnstad i Navelsjö socken i Småland till introduktion på Riddarhuset, angivande sig tillhöra en frälsesläkt. Hans släkt introducerades med namnet Hökeflycht, efter höken i vapnet. Forskning på senare år har visat att vapnet är påverkat av ett mödernearv. Tuves farfar Björn Olofsson, som 1590 var väpnare, var nämligen gift med en till namnet okänd kvinna som av allt att döma tillhörde ätten Lillehöök (af Gälared och Kolbäck), vilket omskrivs i Släkt och hävd 1961, s. 237. Björns och hans hustrus efterkommande har alltså upptagit ett vapen som påminner om hennes, utan att vara identiskt med detta.

Kyrkoherden Lars Norelius († 1707) i Norrala i Hälsingland förde ett vapen (nederst av de två vapnen i bilden), som han upptagit med utgångspunkt från sin hustrus släkt. Hans svärfader var hans företrädare i ämbetet Samuel Erici Gestrinius (1604–72). Vapen Gestrinius, så som det är framställt hos dennes son, komministern i Bollnäs Samuel Samuelis Gestrinius (1644–98), syns överst i bilden. Norelius har alltså differentierat sitt vapen häremot genom tillägg av en stam i sköldemärket och förändrat duvan i hjälmprydnaden.

Byt vapen men behåll namnet – eller tvärtom

Ibland bibehålls den agnatiska släktens namn och vapen, men mödernearvet yttrar sig i att mödernevapnet tillåts påverka den egna släktens vapen på något sätt. Det mest kända exemplet härpå i Sverige är kung Gustav I:s självantagna vapenförbättring. I det kungliga Vasavapnet lät han som bekant sin mödernesläkt, Ekaättens, vapen utgöra bakgrund till den fäderneärvda vasen.

Utöver förändringar, så är även sammanställningar möjliga, om man heraldiskt vill anknyta till sin mödernesläkt. Ett exempel har redan nämnts ovan, med biskop Otte som sammanställde sitt eget vapen med sin mödernesläkts vapen (Svinhuvud). I Vapenbilden nr 54 framgår ett annat exempel, nämligen hur medlemmar av ätten Drake av Intorp kom att kvadrera sitt fädernevapen med ett Stenbockvapen ärvt från mödernet i vapnet när de upphöjdes till friherrliga ätten Stenbock (som alltså även övertog ansläktens namn).

Om sammanställningen sker genom klyvning, kvadrering eller fyrstyckning (eller något annat) är godtyckligt. Eftersom exempel på kvadrering och fyrstyckning nyss nämnts kan det vara på sin plats att också ta ett äldre exempel på klyvning: Ryttmästaren Joakim Beck i Skåne sammanställde 1733 sitt sköldemärke med sin farmors sköldemärke, Friis, och skrev sig därefter Beck-Friis, vilket hans efterkommande gör än idag. Motiveringen bakom detta var att han genom arv kommit i besittning av ätten Friis gods Hevringsholm.

Agnatisk släktprincip går före allt annat

Det finns alltså många valmöjligheter till att låta sitt heraldiska mödernearv synas i sitt vapen. Den enda egentliga fallgropen som jag tycker finns är att använda sin mödernesläkts vapen enbart och utan någon förändring. Utöver det negativa i att man i så fall underlåter att använda den flexibilitet och de uttrycksmöjligheter som finns i en levande och historieberättande personlig heraldik, så gör man sig skyldig till ett brott mot den norm som utvecklat sig gradvis tydligare och tydligare nu under niohundra år. Det är den norm som säger att varje (agnatisk) släkt ska ha ett vapen som inte är förväxlingsbart med någon annans. Om man använder sin mödernesläkts vapen enbart och utan någon förändring, så blir det ju inte bara ett vapen som är förväxlingsbart med mödernesläktens, utan det är rentav identiskt med dennas.

Denna princip utmejslar sig som särskilt viktig, då det idag är mycket vanligt att barnen får moderns efternamn, antingen som ett av två efternamn (där det ena är mellannamn), eller moderns efternamn ensamt. Särskilt i fallet med adliga ätter kan detta leda till tråkiga missförstånd, om man inte anpassar heraldiken efter verkligheten. Adelskap ärvs nämligen enbart agnatiskt och genom äktenskaplig börd. Adliga individers styvbarn, eller barn och barnbarn till kvinnor som är födda adliga, är alltså inte själva adliga, även om de förvärvat adelsättens efternamn. Inte ens barn till en adelsman som enbart är sambo blir adliga.

Ett förslag till vapensuccession

En snabbguide till hur vapen enligt min mening bör föras i normalt vapenbruk är följande:

  1. Individen har sin fars efternamn enbart => individen för sin fars vapen enbart.
  2. Individen har sin fars efternamn och sin mors efternamn som mellannamn => individen för sin fars sköldemärke i första rummet och sin mors sköldemärke i andra rummet i en (genom klyvning, kvadrering, fyrstyckning e.dyl.) sammanställd sköld.
  3. Individen har sin mors efternamn och sin fars efternamn som mellannamn => dito.
  4. Individen har bytt efternamn till sin mödernesläkts, farmöderne- eller mormöderne eller någon annan ansläkts efternamn => individen gör någon förändring i ansläktens sköldemärke, alternativt sammanställer ett agnatiskt ärvt eller antaget sköldemärke med ansläktens sköldemärke.
  5. Individen har antagit sin hustrus efternamn => han gör någon förändring i hustruns släkts sköldemärke för sin del, alternativt sammanställer ett agnatiskt ärvt eller antaget sköldemärke med hustruns släkts sköldemärke. (Gäller endast om individen är en man. En kvinna har alltid rätt att sammanställa sitt sköldemärke med sin [senaste] makes sköldemärke dexter i sin damvapensköld, och oberoende av om hon behållit sitt eget efternamn eller har makens.)
  6. Individen har ett dubbelnamn (sådana finns från tiden före namnlagen 1982; i efter 1982 antagna ”dubbelnamn” är alltid det ena namnet ett mellannamn, som inte ärvs till nästa led) => individen för båda efternamnens (ärvda eller annars antagna) sköldemärken i en sammanställd sköld.

Valmöjligheter finns

Utöver det normala vapenbruket finns naturligtvis ytterligare valmöjligheter och uttrycksformer. I exempelvis en släktförening för samtliga ättlingar till den-eller-de vilken utgörs av medlemmar av många olika agnatiska släkter, bärande många olika släktnamn, så kan man givetvis använda den aktuella anans eller släktföreningens vapen, i det sammanhanget. Att man tillhör en släktförening genom härstamning från exempel från sin mormors farmors morfar kan dock aldrig betyda att man inte har rätt till att använda sitt agnatiska ärvda släktvapen, om man har ett sådant, eller att man i annat fall har rätt att anta ett eget vapen, om man vill.

Man ska heller inte glömma att samtliga av ens så kallade anvapen har heraldiskt värde för en själv (och att en dotters vapen därmed är relevanta för hennes efterkommande även i de fall då dessa på grund av att de inte har hennes efternamn inte har anledning att sammanställa sina sköldemärken med hennes sköldemärke). Man kan till exempel dekorera sitt anträd med dessa vapen, eller framställa sitt eget vapen tillsammans med sina anvapen. Ett exempel på detta syns i exlibriset för friherre Fredric Rudbeck (1909–2000). Hans egen sköld syns överst, varvid hans sju närmaste ansläkters sköldar är upplagda medsols i samma ordning som de får på hans anträd från höger till vänster i tredje generationen tillbaka. Anvapen i jämna generationsuppsättningar om 4, 8, 16 eller 32 syns ofta på högadliga begravningsmonument på 1600-talet, men idag lär det inte vara många som kan visa upp en sådan heraldisk extravagans.

Om man själv är den ende i sin vidare släktkrets som har antagit ett vapen kan man emellertid alltid uppmuntra till exempel sin mor att anta ett vapen, så kan man i alla fall framställa två anors vapen, som man uttrycker det. Fyra anors vapen kan man framställa om både en själv, mor, farmor och mormor har egna släktvapen – och så kan det rulla upp sig snart sagt i det oändliga bakåt.

På samma sätt rullar det upp sig i det oändliga framåt – varje individ har inom ett par generationer ättlingar som kommer att föra olika vapen, beroende på vilka agnatiska släkter de tillhör och vilket/vilka efternamn de bär.

Magnus Bäckmark