Svenska Heraldiska Föreningen under trettio år

Foto från 10/9 1976. Denna dag bildades SHf. Från vänster till höger. Ingvar Torefalk kassör, Ebbe R:son Mark ordförande, Carl-Axel Rydholm sekreterare och Carl-Axel Flach. Vid bilden står det: Vid ett möte Göteborg var jag med och bildade SVENSKA HERADISKA FÖRENINGEN

Foto från 10/9 1976. Denna dag bildades SHf. Från vänster till höger. Ingvar Torefalk kassör, Ebbe R:son Mark ordförande, Carl-Axel Rydholm sekreterare och Carl-Axel Flach. Vid bilden står det: Vid ett möte Göteborg var jag med och bildade SVENSKA HERADISKA FÖRENINGEN

Mycket har hänt under föreningens första 30 år. I den här sammanställningen tar vi upp både stort och smått genom åren och fram till idag.

Svenska Heraldiska Föreningen grundades den 10 september 1976. Ebbe R:son Mark hade i detta syfte bjudit in Ingvar Torefalk, Carl-Axel Rydholm och Carl-Axel Flach till sitt hem på Södra vägen 10 i Göteborg. De var alla ledande medlemmar i Västra Sveriges Heraldiska Förening och flera av dem var med och grundade även den föreningen 1960.

VSHF var en tämligen fristående underavdelning till Societas Heraldica Scandinavica med tydlig förankring i Västsverige. Inre stridigheter ledde till att VSHFs ordförande Mark, sekreterare Flach, kassör Torefalk och redaktör Rydholm, det vill säga hela styrelsens kärna förutom vice ordföranden, valde att lämna föreningen och istället stifta en ny, rikstäckande och helt självständig heraldisk förening.

jubileumsvapen shf

Akademisk eller populärvetenskaplig

En av orsakerna till konflikten i VSHF var att det fanns delade meningar om vilken inriktning föreningen skulle ha. Några önskade se en akademisk förening som främst inriktade sig på att stödja forskning, samt vara en samlingspunkt för dem som har ett djupt intresse för, och stor kunskap om heraldik. Andra ville ha en populärvetenskaplig förening som även vände sig till en bred, men kanske mindre kunnig, publik. Det var de senare som grundade SHF och det breda folkbildande anslaget lever kvar än idag.

Ska man anlägga ett kritiskt perspektiv på de som önskade en mer akademisk inriktning så är det att deras tolkning av ”akademiska artiklar” knappast hade hållt för publicering i erkända akademiska skrifter som Historisk Tidskrift eller Scandia. vare sig metodförklaring eller notapparat höll måttet; det var mest långa artiklar av tyckande.

En ny start

Den nya föreningen fick en god medlemstillströmning och snart hade man närmare hundra medlemmar. Även om SHF var och är en riksomfattande förening skedde den huvudsakliga rekryteringen av aktiva i Västsverige, främst i Göteborg och Grästorp. Här fanns två grupper som hade nära kontakt med varandra även utanför föreningen.

Föreningens kärna under 70- och 80-talen var de fyra grundarna och Ingemar Apelstig, invald som styrelseledamot vid första årsmötet i december 1976. Kring dessa kretsade de flesta aktiviteter och överlägset viktigast var tidskriften Vapenbilden, som utkom med två nummer årligen á 12–16 sidor. Man kan med fog säga att redaktörskapet länge var föreningens viktigaste post. Utöver tidskriften ordnades föredrag och en del utflykter.

Ekonomin var ett ständigt sorgebarn och så sent som 1988 kostade trycket av Vapenbilden fortfarande mer än vad föreningen fick in i medlemsavgifter. Anledningen var dels att medlemsavgiften egentligen var för låg, dels att man i princip betraktade alla som anmält intresse som medlemmar, oavsett om de verkligen betalade avgiften eller ej. Att föreningen överlevde berodde enbart på att några få personer i styrelsen (läs: Ebbe R-son Mark] årligen donerade mellanskillnaden.
Det ska inte förnekas att SHF haft sin beskärda del av de konflikter och personmotsättningar som tyvärr inte varit helt ovanliga i svenskt heraldiskt liv genom åren. Den största turbulensen uppstod 1982, då Christopher von Warnstedt (som trots att han var stockholmare varit vice ordförande, medlem i redaktionskommittén och idéspruta sedan 1977) iscensatte ett försök att ta över föreningen och flytta dess säte till Stockholm. Detta misslyckades och han lämnade föreningen. Incidenten förde olyckligtvis med sig att många aktiva och presumtivt aktiva drog sig ur och inom SHF växte det fram en misstro mot stockholmsheraldiker. I efterdyningarna sjönk antalet medlemmar från 150 till 100.

 

Första generationsskiftet

I början av 80-talet trappade Flach ner sitt engagemang och under verksamhetsåren 1988 och 1989 genomgick styrelsen ett rejält generationsskifte. Under dessa två år fick föreningen ny ordförande, ny kassör, ny sekreterare, tre nya ledamöter och en ny medlem i redaktionskommittén. Mark avgick av åldersskäl och lämnade över till Ingemar Apelstig. Ny sekreterare blev Jan Kartengren (som då hette Merenius), strax följd av Per-Olof Widing. Owe Wennerholm tog över som kassör och årsmötet valde dessutom in Perolow Jonsson-Falck och Tor Flensmarck i styrelsen. 1990 blev Bengt-Göran Lundqvist revisor och fyra år senare utsågs han till kassör när Ella Söderström (Flensmarcks mor) tvingades lämna uppdraget på grund av sjukdom.
I styrelsearbetet blev det stora förändringar.
Medlemsredovisningen blev bättre och protokollen mer utförliga och informativa. Stadgarna ändrades så att verksamhetsåret följer kalenderår, med årsmötet på våren istället för på hösten, från och med 1990. Vapenbilden fick i och med nr 26 nytt, mindre format, A5 istället för B5, vilket gav billigare tryck och utskick. Tillsammans med ett par rejäla höjningar av medlemsavgiften (från 40 kr till 100 kr på fem år) och en fördubbling av medlemsantalet till runt 200 gav detta föreningen en bättre ekonomi. Även om man fortsatt anpassade föreningens kostym till ett medlemsantal där ibland inte ens hälften verkligen betalade medlemsavgiften lyckades man ändå 1995 äntligen komma ifrån de årliga donationerna för att hålla föreningen flytande.

Flensmarck blev redaktör 1990 och innehade den viktiga posten i tio års tid, parallellt med sitt redaktörskap för Skandinavisk vapenrulla. Inriktningen på Vapenbilden ändrades. Den tidigare redaktören Rydholm var ”fräck”: han tog in material som han saxade från andra skrifter, han tog kontakt med skribenter och han skapade en medlemstidning som var full av åsikter, på gott och ont. Med Flensmarck blev det färre, men längre och mer djuplodande artiklar. Genealogin fick större plats även om den alltid hade en stark heraldisk förankring. Antalet skribenter blev färre, debatterna likaså.
Jonsson-Falck var den som betytt mest för de heraldiska utflykterna. Under femton år, från 1988, var han ciceron på så gott som varje utflykt och den som tog fram och utförligt och medryckande berättade om utflyktsmålen. Efter hans tid som aktiv har intresset för utflykterna dalat och de är i nuläget i behov av en nytändning.

 

Navet Rydholm

Den ende av grundarna som fortsatte att vara en drivande kraft även under 90-talet var Carl-Axel Rydholm, kallad ”Cary” efter sin signatur. Han var aktiv i föreningen ända till sin död 1999. Under sina 23 år i styrelsen var han redaktör i 15 år (medlem i redaktionskommittén i ytterligare 8 år), sekreterare i 11 år, vice ordförande i 16 år och dessutom kassör i två år. Under merparten av tiden innehade han två eller tre tunga poster parallellt. Cary var genom sin entusiasm det nav som föreningen roterade kring. Ett exempel på hans oförtrutna strävan att sprida heraldiken i alla sammanhang var att den idrottsförening han även var aktiv i, Grästorps IF, förde en vapenrulla över alla medlemmar och att de som inte redan hade ett vapen vid inval (vilket praktiserades) fick sig ett komponerat och tilldelat av Cary. I detta sammanhang måste även Carys parhäst Alf Djerf nämnas. Revisor i 23 år och en viktig person för SHF lite i skymundan. Alf hjälpte Cary på många sätt, både i det redaktionella arbetet och inte minst rent praktiskt genom att delta och bistå i nästan alla föreningens aktiviteter.

 

Andra generationsskiftet

Det andra generationsskiftet ägde rum 2003 då Apelstig och Jonsson-Falck trädde tillbaka som ordförande respektive vice ordförande (och lämnade styrelsen året efter), medan sekreterare Rune Torstensson och kassör Lundqvist helt lämnade. In trädde Henric Åsklund som ordförande, Stefan Bede som vice ordförande och Jesper Wasling som sekreterare. Alla tre var redan väl etablerade i styrelsen, Åsklund sedan 5 år och Bede och Wasling sedan 10 år, under vilka Wasling tidigare hunnit vara sekreterare i 6 år och redaktör i ett år. Kassör blev först Marcus Karlsson och efter ett par år Johanna (Arnell) Hellström. Till den nya generationen hör även Magnus Bäckmark som valdes in i styrelsen 2001 och då efterträdde Wasling som redaktör. Under de följande åren tillkom även Thomas Falk, Martin Sunnqvist och Alexander Ulltjärn.

 

En ny administration

De allra första verksamhetsåren med den nya unga styrelsen handlade inte så mycket om att bygga ut verksamheten som att bygga en ny administration och ett nytt kontaktnät. Nya stadgar antogs på årsmötet 2003 och de var huvudsakligen formulerade av en av revisorerna, Lennart Wasling (Jespers far). Lennart bistod den nya styrelsen med allehanda råd och dåd i hur man bäst sköter en ideell förening och då i synnerhet på bokföringsfronten. För att få grepp om ekonomin frångick man den redovisningsmetod som tidigare använts, den så kallade kontantmetoden, och bokförde strikt intäkter och utgifter på de räkenskapsår de tillhör. Detta möjliggjorde effektiv budgetering och budgetuppföljning. En databas med alla medlemsuppgifter skapades och en avsevärt striktare syn på vem som är medlem tillämpas. Endast de som verkligen betalt avgiften för ett givet verksamhetsår tas med i den tryckta matrikeln. Med Sunnqvist som aktiv och uppsökande annonsansvarig vinner SHF även betydande nya intäkter.

En viktig beståndsdel i det nya arbetssättet var att styrelsen tillsätter styrelseöverskridande arbetsgrupper, där inte ens den ansvarige nödvändigtvis är styrelseledamot. Detta möjliggör en avsevärt bredare verksamhet och ger dessutom underlag för en långsiktig återväxt i styrelsen.
Ett gott exempel på detta är arbetsgruppen för kyrklig heraldik, som med Claus K Berntsen i ledningen och de heraldiska konstnärerna Davor Zovko och Falk bland medlemmarna tog initiativ till och bistod i framtagningen av ett vapen för Strängnäsbiskopen Hans-Erik Nordin.

En annan viktig del är en uttalad strävan efter täta kontakter och goda relationer med ”Heraldiksverige” (och ”Heraldiknorden”), både det officiella och det ideella. Uppsökande verksamhet för att uppvakta potentiella medlemmar inleddes också. Viktigast i detta arbete är dels medlemskapet i Sveriges släktforskarförbund och deltagandet på de årliga släktforskardagarna, dels inrättandet av Sockenheraldiska institutet, med ambitionen att i samverkan med hembygdsrörelsen skapa vapen för alla landets socknar. Strävan att vara verkligt rikstäckande underlättas av att styrelsen nu är geografiskt spridd över landet, med två ledamöter vardera i Göteborg, Borås, Skåne (sedan 2005, då Åsklund flyttade dit från Boråstrakten) och Stockholm, samt en ledamot i Linköping.

Både föreningen (såväl antal medlemmar som antal aktiva) och ekonomin växte och äntligen skapades utrymme till många av de projekt som stått på önskelistan sedan årtionden tillbaka. Antalet medlemmar passerade 2005 300-strecket.

 

Internet – SHFs fönster mot världen

Många viktiga första steg togs under de år som ledde fram till det andra generationsskiftet. Det på sikt mest betydelsefulla var att föreningen redan i april 1997 fick en hemsida, med initiativtagaren Wasling som webbredaktör. Detta fönster mot omvärlden öppnade en helt ny kanal för rekrytering och informationsspridning. Talande är att redan första året med uppgiven e-postadress får sekreteraren Wasling mer inkommande post än vad som inkommit till föreningen under alla förutvarande år och det är en utveckling som bara stärks längre fram i tiden. Hemsidan har sedermera kompletterats, dels med ett välbesökt forum ”Heraldica”, öppet för alla intresserade och med utrymme även för andra heraldikorganisationer i Norden, dels med en mycket ambitiös databas som strävar efter att omfatta samtliga heraldiska vapen i Sverige och som i dagsläget innehåller drygt 5000 vapen. Bakom databasen står förutom Wasling främst Ulltjärn, som tar över som webbredaktör 2005 och Anders Alexandersson. Ulltjärn är även ansvarig för den korrespondenskurs via hemsidan som han själv tagit initiativ till.

 

Vapenbilden i färg

Ett annat viktigt steg är satsningen på att Vapenbilden åtminstone delvis trycks i färg, från nr 51 och framåt. Faktum är att höjningen av medlemsavgiften 2001, från 100 kr till 150 kr, var föranledd av två saker – internet och Vapenbilden i färgtryck. Antalet sidor utökades också, men utgivningen var av ekonomiska skäl lite ojämn under ett antal år, med 2–4 årliga häften om 16 eller 32 sidor, mestadels till hälften i färg, men även med något nummer åter helt i svartvitt. Från och med år 2005 stabiliserades utgivningen till fyra nummer per år, två á 16 sidor och två á 32, alltid till hälften i färg. Med Bäckmark fick Vapenbilden en redaktör som förenar Rydholms kontaktskapande med Flensmarcks vilja till fördjupning och till det en heraldisk konstnär som vill betona den heraldiska bilden. Ett led i det är den uppskattade serien ”Nya vapen”, med start i Bäckmarks första Vapenbilden som redaktör, nr 50 år 2001. Vid den här tiden inleddes också den samverkan kring utgivningen med Heraldiska samfundet i Stockholm som kom att visa sig mycket fruktbar.

 

Matrikeln och härolden

Redaktör Bäckmark redigerade även matrikeln, som kom ut första gången 2001, och tecknade på eget initiativ dit de medlemsvapen han råkade ha kännedom om. Detta ledde till att en ansvarig för medlemsvapenrullan utsågs för att inför nästa år mer systematiskt samla uppgifter om medlemmarnas vapen. Åsklund utsågs 2001 och 2002 gavs denna nya styrelsepost formellt titeln härold. Den unge danske heraldiske konstnären Ronny Andersen engagerades och har sedan 2002 tecknat alla matrikelvapen. Jonas Arnell (ej släkt med Johanna) utsågs till persevant för utmärkelser och även ordnar och medaljer tecknades 2003 och 2004 tillsammans med sköldarna. Åsklund efterträddes 2003 av Bede och året därpå ersatte Falk Bäckmark som redaktör för matrikeln. Tack vare sponsring från tryckeriet kom matrikeln 2005 äntligen ut i färg och kan på allvar tjäna som en inspirationskälla för den som funderar på att ta sig ett vapen. I dagsläget är drygt 60 procent av medlemmarna vapenförande.

 

Förtjänstmedaljen instiftad 2002

På initiativ av Apelstig instiftades den 10 juni 2002 SHFs förtjänstmedalj och den kom att få större betydelse än styrelsen kanske först anade. I förarbetet inför instiftandet enades styrelsen om att i valet av medaljörer försöka sprida gracerna över hela fältet och uppmärksamma såväl heraldikens tjänstemän, heraldiska konstnärer och vapenteoretiker som föreningsaktiva och entusiastiska amatörer, eftersom var och en av dessa behövs för att heraldiken skall frodas och utvecklas. Medaljen blev snabbt viktig som kontaktskapare och fyller en viktig roll genom att skänka välförtjänt uppskattning till många heraldikens tjänare. Traditionen med medaljörsföredrag på årsmötet är också mycket uppskattad.

 

Skriftserien allt viktigare

Under 2005 blev den gamla tanken om en skriftserie äntligen verklighet i och med att ”Heraldik för nybörjare” gavs ut. Den vänder sig till noviser i heraldikens värld och fyller ett viktigt folkbildande och medlemsrekryterande behov. Vägen till en färdig skrift är ganska lång och hård, med ett par års startsträcka i väntan på ekonomiska förutsättningar, många skribenter och hård press att hålla sig inom  givna ramar. Redaktör är Wasling, redaktionsmedlemmar Sunnqvist och Åsklund och bidragsgivare flertalet av styrelseledamöterna samt ytterligare några medlemmar.

 

Svenskt vapenregister ger kvalitet

På föreningsstämman 2006 beslutades att SHF skall upprätta ett heraldiskt register och Svenskt vapenregister, ombesörjt av Svenska vapenkollegiet, ser dagens ljus. Behovet av en nationell släktvapenregistrering, efter kompetent prövning men utan avskräckande ekonomiska hinder, hade funnits länge. Redan under föreningens första tid i slutet av 70-talet väcktes frågan och den återkom under både 80- och 90-talen. Initiativtagare under 2000-talet var Wasling, men drivande blev snart Sunnqvist och Åsklund. Det var först efter ett par års intensivt styrelsearbete och många kontakter och diskussioner både på nationell och samnordisk nivå som projektet verkligen passerade startskottet och sjösättningen hösten 2006 kunde börja planeras. Nämnas i sammanhanget bör statsheraldiker Henrik Klackenbergs entusiasm och starka stöd och Heraldiska samfundets ordförande Per Nordenvalls tydligt positiva inställning.

 

Framtiden är ljus

I skrivande stund är SHF Heraldiksveriges ledande kraft och föreningen står stark och välrustad inför framtiden. Styrelsen arbetar vidare mot de övergripande målen:
Att SHF skall:
• Samla och betjäna alla heraldikintresserade i Sverige.
• Upplysa allmänheten och bevaka heraldikens intressen i samhället.

 

Av Jesper Wasling och Henric Åsklund
Ur Vapenbilden 67:2006