Kommentarer till de tio budorden

Jesper Wasling kommenterar de tio budorden utifrån perspektivet att de visserligen kan tjäna som råd, men inte ska tas för absolut sanning.

När Heraldiska Sällskapets i Finland fastslog några ”budord” för heraldisk formgivning var syftet att skapa en striktare heraldik. Riktigt varför kan man fundera över, eftersom heraldiken allt sedan 1800-talet har präglats av enkelhet och tydlighet (med vissa undantag). Ett alltför strikt regelsystem kan verka hämmande men värre är det som man skapar ett nytt system samtligt som man antyder att man går tillbaka till heraldikens ursprung. Med den utgångspunkten i minnet har den här kritiken skrivits.

1 Heraldikens tinkturer

Använd endast heraldiska färger (tinkturer), vilka är guld och silver, dvs. metaller, samt rött, blått, svart och grönt. I vapenritningar kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. I flaggor och standar används dessa numera nästan alltid. De heraldiska färgerna är klara och rena, kulörerna är i skalans mörka valörer.

Målet är att använda endast två färger, av vilka den ena skall vara en metall. En tredje färg skall vara välmotiverad, men en fjärde är redan dålig heraldik.

— Att endast använda två färger kan vara estetiskt tilltalande, men det är en åsikt som inte ens har stöd i 1100-talets heraldik, än mindre i den heraldik som dominerade under heraldikens absoluta glansperiod på 1300-talet, eller under flaggväsendets tidsålder som är vår egen.

— Purpur har, beroende på tillgång på dess pigment, använts i heraldiska vapen sedan 1200-talet. Den bör därför räknas in som den femte färgen.

2 Tinkturregeln

Enligt tinkturregeln får färg inte läggas på eller bredvid färg och metall får inte läggas på eller bredvid metall, om inte den gemensamma linjen är mycket kort.

— En klassisk regel som är väl accepterad.

3 Regeln om tecken

Bokstäver, siffror eller text förekommer inte i ett heraldiskt emblem.

— En klassisk regel som är väl accepterad.

Dock ska man notera att många som har tecken etc har det som en nådegåva från monarken och det rör sig då i regel om kungliga monogram eller motsvarande.

4 Regeln om figurernas storlek

Figurerna skall vara så stora som möjligt och fylla den yta som reserverats för dem så noggrant som möjligt.

— Det här handlar inte om formgivning utan om återgivning. Hur väl figuren ska fylla ut ytan är starkt beroende av samtidens konstideal och har varierat mycket. Ofta kan man säga att den romanska heraldiken ligger närmare 1800-talets än nutidens, även om det ofta påstås motsatsen.

5 Regeln om den rena ytan

Figurerna i princip vara tvådimensionella – åtminstone så att de kan presenteras på ett identifierbart sätt endast som färgytor, utan skuggningar eller särskilda konturstreck.

— Detta är en något modifierad tolkning av Haral Treaettenbergs ideal som kallas flatestilen. Den har sin skönhet men man bör notera att den är ett barn av 1900-talets funktionalism och inte har något att göra med medeltidens heraldiska bildåtergivning, där man till och med i sigill gjorde allt för att undvika flatestilens ideal.

6 Regeln om idealbilden

Figurerna skall inte vara naturenliga, men karakteristiska.

— En klassisk regel som är väl accepterad. Det betyder att varje bild ska avbildas stiliserad och ändå kunna förstås.

7 Regeln om igenkänning

Ett heraldiskt emblem skall vara lätt att komma ihåg. Man får inte klämma in för många symboler i det, utan endast den viktigaste – idealet är endast en figur.

— En sanning med modifikation. Kan du komponera/formge ett vapen kan du klämma in både två och tre symboler (vilket är det vanliga, om man räknar in skuror)

— Om du vill att din vapenbild ska vara lätta att komma ihåg eller inte är inget som heraldiken tar hänsyn till.

8 Regeln om flera figurer

Samma sak får inte symboliseras genom två eller flera figurer. Om däremot en figur räcker till för att symbolisera två eller flera saker så förstärks symboliken och sålunda hela emblemet.

— Det här är en regel som är svår att förstå. En enskild heraldiker kan arbeta efter den här regeln, men det går inte att sätta som en allmängiltig regel.

9 Regeln om allmängiltighet

Figurerna skall – liksom emblemet – vara sådana att de utifrån blasoneringen (vapen- och flaggbeskrivningen) skall kunna ritas upp på nytt utan förlaga. Detta betyder att figuren skall vara av allmän karaktär – det får inte t.ex. vara någon särskild borg, utan endast en heraldiskt stiliserad borg, som sedan i vapnets eller flaggans beskrivning kan förklaras hänvisa till t.ex. Kexholms slott. Således skall figuren inte ha något egennamn.

— En klassisk regel som är väl accepterad.