Tunnhjälmen och kittelhjälmen är de ursprungliga heraldiska hjälmtyperna. De används ofta av uradliga släkter och i vissa länder får dessa hjälmar endast användas av uradeln.
Tunnhjälm, 1200-tal
Denna restriktion finns inte i Sverige eller övriga Norden. Tunnhjälmen är äldst, från tidigt 1200-tal, kittelhjälmen kom först mot slutet av samma sekel. I Sverige är den första kittelhjälmen känd genom hertiginnan Ingeborg Hakonsdotters sigill från 1318.
Kittelhjälm, 1300-tal
Stickhjälm. Den numera borgerliga stickhjälmen började användas kring sekelskiftet 1400 och är egentligen en tornerhjälm som aldrig var avsedd för strid utan för duell med lans. Bygelhjälmen som kom några decennier senare var också den avsedd för speciella tornerlekar där målet var att med en stridsklubba eller svärd slå av motståndarens hjälmprydnad. Den här tävlingsformen var exklusiv varför bygelhjälmen snart kom att betraktas som en förnämare heraldisk hjälm än övriga hjälmtyper. Tornerspel var vid den här tiden en dyr och prestigefylld sport, vilket medförde att dess utrustning snabbt togs upp av heraldiken. Den äldsta svenska stickhjälmen finns i Bo Knutssons (Grip) sigill från 1426. Den vanligaste militära hjälmen vid den här tiden var saladen, en hjälm helt utan ansiktsmask som ser ut som en basebollkeps med skärmen i nacken.
Stickhjälm, 1400-tal
Trots att de verkliga hjälmarna har fortsatt att utvecklas har heraldiken valt att stanna vid tidigt 1400-tal och vid de två hjälmtyper som främst användes vid sportevenemang (tornerspel). Kanske kommer man att skapa nya hjälmar för heraldiken i framtiden?
Öppen hjälm
Öppen hjälm. I Sverige finns den äldsta avbildningen av en öppen hjälm på slottet Rydboholm från 1500-talet. Den blev snart även här en statussymbol och användes av både adel och ofrälse ståndspersoner. Redan 1639 använde den ofrälse officeren Håkan Nilsson en öppen hjälm i sitt sigill. 1762 beslöt kung Adolf Fredrik att den öppna hjälmen endast skulle få användas av adelsmän och även om det är tveksamt om förordningen ännu är gällande följer heraldikerna denna rekommendation. I Danmark och Norge är den öppna hjälmen fri att använda för alla medan Finland följer det svenska systemet.
Flera hjälmar. Högadliga släkter har rätt att föra fler än en hjälm. Friherrar har två och grevar har tre öppna hjälmar ovan sin sköld. Denna tradition härstammar från sent 1500-tal och är en av dem som heraldikerna håller hårdast på eftersom ett oriktigt antal hjälmar betyder att man gör anspråk på att ha fått en kunglig förläning.
Hjälmtäcke är en naturlig del av vapnet. En hjälm har nästan alltid ett täcke och en bindel som håller täcket på plats samtidigt som det döljer hur hjälmprydnaden fästs i hjälmen. Täcket liksom hjälmbindeln hör till ett vapens utsmyckning och bör inte ges någon egen symbolik, även om det ibland förekommer. Om ett vapen är sammansatt av flera sköldar bör täckets tinkturer tas från huvudskölden. Färgerna ligger på täckets utsida och metallerna är dess foder.
Sveriges första hjälmtäcke finns belagt 1312 i sigillet för riksrådet Folke Jonsson (Aspenäsätten) till Fånö. Det var ett oslitsat täcke som hängde ner från hjälmen. Först under 1400-talet börjar man teckna hjälmtäcket med de flikar som idag är det vanligaste sättet att avbilda ett vapen.
Vapenmantel kortvarigt mode. På 1600-talet började man använda mantlar istället för hjälmtäcken och bruket var som störst under 1700-talet. Idag förekommer det sällan, men man kan se mantelliknande täcken på vapen som tecknas i modern gotisk stil.
De hermelinmantlar som idag förknippas med kungligheter började användas inom högadeln på 1700-talet. Vapentält, som inte hänger ner från hjälmen utan är som ett tält över både vapen, hjälm och hjälmprydnad, är däremot en kunglig förmån.
Jesper Wasling
Registrera ditt vapen i Svenskt Vapenregister
