Svar på Per Anderssons ”Förslag till lag om heraldiska vapen”

Omdömeslöst lagförslag om vapen

I Vapenbilden 51:2001 ingick något som rubricerades som Förslag till Lag om heraldiska vapen. I ingressen angavs att förslaget var tänkt att föreläggas Sveriges riksdag. Huru detta skulle ske sades inte ut, och då den nämnde upphovsmannen Per Andersson såvitt jag vet varken är ledamot av riksdag eller regering, förblir det oklart vad förslaget syftar till. Emellertid fyllde hela uppläggningen mig med förvåning och då jag i tiden lagt mig något in i den heraldiska juridiken (Sunil Saigal & Henrik Degerman – Rätten till släktvapen Heraldisk Tidskrift 49-50:1984) kan jag inte hålla tyst.

Förslaget – låt mig kalla det så – strider mot grundläggande principer i svensk rättstradition. Ända sedan de heraldiska vapnen på 1200-talet började föras i Sverige har man hyllat principen om fritt antagande av vapen. Endast för adliga vapen finns specialstadganden. Att nu när vapen varit i bruk i snart tusen år, inrätta ett lagfäst regelsystem, finner jag både främmande och som ett oacceptabelt intrång på den personliga friheten. Det är knappast framkallat av någon praktisk nödvändighet, då vapen utanför adelns och de offentliga institutionernas krets är mindre vanliga. Man kan heller inte dra paralleller till lagstiftning om släktnamn, som funnits i högst 400 år och som är obligatoriskt för alla medborgare.

Uppläggningen av förslaget med stor detaljrikedom och stadganden i frågor som närmast berör god smak strider också mot nuvarande lagstiftningstraditioner, som föredrar för tolkningssvårigheter mindre utsatta stadganden än äldre tiders in casu-lagstiftning. Förslaget påminner mest om de av romersk rätt påverkade direktiv som Europeiska Unionen utfärdar från Bryssel.

Om man hypotetiskt utgår från att Förslaget faktiskt skulle bli gällande rätt, har jag ytterligare invändningar mot dess materiella innehåll. Jag ska bara ta upp några frågor. Vapenrättens objekt, det heraldiska vapnet, har varit föremål för åtskilliga definitionsförsök. Om man jämför Förslagets §§ 1, 2 och 10 med varandra får man som resultat att ett heraldiskt vapen är en bild uppbyggd av fält i et sköldemärke på en sköld, vilket låter som grönköpingska.

Förslaget räknar med stor noggrannhet upp de adliga vapnens attribut och deras bruk (§§3-8). Förståndigt nog finns i §38 en undantagsbestämmelse som ger adelsvapnen skydd oberoende av registrering. En blick i närmaste vapenbok borde vara tillräcklig för att upplysa om att knappast någon adlig ätt för sitt vapen enligt Förslagets regler.
I §§ 9 till 19 finns stadganden som hör hemma i en lärobok om heraldik, men absolut inte i lagtext.

Slutavsnittet i Förslaget från §20 och framåt innehåller kodifiering av praxis samt tillämpningsstadganden. Den grundlagsfästa principen om kommunalt självstyre har åtminstone i Finland numera tolkats så att kommuner och kommunalförbund (i Finland samkommuner) samt motsvarande kyrkliga enheter har en suverän rätt att anta vapen. De bör inhämta yttrande av Riksarkivets heraldiska nämnd, men är inte skyldiga att följa det. Förslaget har inte observerat denna utveckling. Att kommuner skulle föra murkrona är främmande i svenska heraldik, även om exempel icke saknas.

Förslaget uttalar sig i §27 på vilket sätt ett personvapen ärvs. Tanken är tydligen att vapnet ärvs endast på manslinjen. Också här har utvecklingen i et borgerliga samhället gått förbi Förslaget. Saigal och jag uttalade redan 1984 (op.cit. s 150) en förmodan ”att barnet fritt kan välja mellan vapnen för alla sina anfäder och –möder”, samt konstaterade att denna möjlighet inte varit okänd i medeltidens heraldik.

Vidare instiftar Förslaget i §28 en helt ny vapenform: anvapen för flera befryndade släkter. Ett dylikt anvapen kan synas vara en konsekvens av den valfrihet som jag själv gjort mig till tolk för. Den leder, som varje heraldiker bör veta, till orimligheter och fullkomliga skräckkabinett. Anvapen saknar dessutom burskap i svensk heraldik, om man frånser en del högadliga vapen.

Jag har i detalj och kritiskt kommenterat Förslaget. Jag skulle se det som en katastrof för modern svensk heraldik om det på något sätt bragtes till offentligheten i seriös avsikt. Man behöver bara erinra sig den heraldikfientliga debatten i Sveriges riksdag då Riksheraldikerämbetet avskaffads för att inse, att Förslaget är ägnat att förlöjliga heraldiken i allmänhetens ögon och omintetgöra en sund och fri utveckling. Jag beklagar att kritiken kommer att träffa Per Andersson, som jag sätter stort värde på efter att ha bekantat mig med hans tidigare skrifter. Min ursäkt är att jag hoppas förmå Per Andersson att ägna sig åt det han kan, nämligen heraldik, och lämna lagarna åt andra.