Du tog ju över som redaktör 2001. Vad var dina första intryck av att jobba med Vapenbilden?

–Det var roligt att pyssla ihop artiklar och notiser om heraldik, eftersom ämnet är så färgrikt. Min redaktörstid fick medvind av att styrelsen från 2001 satsade på färgtryck på vartannat uppslag – det gör ju en väldig skillnad, eftersom vapenkonst kommer så mycket mer till sin rätt i färg.
En sak som jag fortfarande är förbluffad över är att det aktiva intresset för heraldik inte är större. Det är en företeelse som utgör en betydelsefull ingrediens i historia och bildkommunikation, den finns med som ett inslag i alla människors liv – nära deras egen identitet, om de själva har ett släktvapen, men annars i varje fall i deras ”ögonvrå” (varumärken, historiska minnesmärken som exempelvis huvudbaner i kyrkor, kommunvapen på trafikskyltar o.s.v.).
Ändå hade en förening för personer som ur olika synvinklar är intresserade av detta privat (heraldikanvändare) eller i sitt yrke (reklamare, museifolk, konstnärer, lärare) inte fler medlemmar än exempelvis Fagerås bygdegårdsförening,  runt 200.

Vilka planer hade du för tidningen?

–Målet var att följa med i vad som hände inom det heraldiska området med huvudfokus på Sverige. Det täcks inte in någon annanstans. Exempelvis går övrig media inte igenom statsheraldikerns diarium, men det gjorde vi nu inför varje nummer.
Att följa området är dessutom underhållande, vilket är en trevlig bieffekt – det blir inte sällan ganska grönköpingsmässiga vändningar. När den dåvarande överbefälhavaren Håkan Syrén, själv eller förledd av andra, 2005 ville pressa igenom en ”knapp” som ersättning till all förbandsheraldik inom försvarsmakten, utan att förankra detta beslut på vederbörligt sätt, blev det en praktfull skandal (nr. 65, 2006, s. 371 f ) – och informationsdirektören Staffan Doppings uttalande apropå motståndet mot förändringen om att man ”måste knäcka några ägg för att göra omelett” var snudd på lika minnesvärd mediahantering.

Vilka förändringar är du särskilt stolt över

–Viktigt var införandet av nyhetsbevakning av alla nytillkomna vapen inom Sverige från och med år 2000, i serien Nya vapen. Det är något annat än att läsaren kan inhämta vilka vapen som nyligen registrerats i Skandinavisk Vapenrulla och/eller (från 2007) Svenskt Vapenregister. Det har sin poäng att för samtiden (och framtiden!) sålla fram vad som är nyheter ur det registrerade materialet (jag saknar uppgift om antagningsår i SVK:s meddelanden!), men även bocka av nya vapen för alltifrån kungligheter till föreningar och företag som används i praktiken.

Finns det några favoritartiklar som du tycker illustrerar ditt arbete?

–Nr. 72 från december 2007 fylldes (snudd på) i sin helhet av en relativt diger exposé över Jan Ranekes heraldiska livsinsats, med biografi, tidslinje, exempel på hans teckning från olika stadier i hans konstnärskap etc. Det gjordes på några få veckor, eftersom han avlidit i mitten av oktober. I det fallet är jag stolt över heraldikens företrädare runtom i Norden som med kort varsel faktiskt lämnade oftast genomtänkta och fylliga personliga kommentarer kring vad Raneke betytt.
Jag tycker också att Vapenbilden här visade sig vuxen sin kostym genom att verkligen resa en minnesvård över en betydelsefull heraldiker och konstnär. Hade vi bara åstadkommit ett kortare minnesord hade det varit ett svaghetstecken.
Sådant som annars är mitt huvudspår innehållsmässigt sett är notiser om vapenprydda föremål, sigill eller inventeringar av vapenkonst t.ex. i en kyrka eller i en viss stads offentliga rum – det vill säga andra vapenbilder än schablonillustrationerna i heraldiska uppslagsverk. Det är i de faktiska vapenåtergivningarna som heraldiken levt och lever, inte i de stereotypa exempelbilderna.

Vad är det svåraste i arbetet som redaktör?

–Det redaktionella arbetet har ofta, upplever jag, fastnat i diskussioner kring eventuell ny layout, vilka typsnitt som ska användas var någonstans och så vidare.
Svårigheten med att fylla numren med bra innehåll har att göra med hela läget för heraldik-producerar skriftliga alster som passar att dela med sig av i Vapenbilden? I bästa fall blir det textbidrag som inspirerar till nya textbidrag, nya artiklar som refererar till andras tidigare artiklar, i sämsta fall tomgång och torka. Inte bara redaktionsmedlemmar utan alla intresserade som känner sig manade att skriva kan bidra till en positiv spiral.

Vad är det roligaste?

–Roligast har varit när kunskap har kunnat flyttas fram några pinnhål här och där. Allt ifrån det att huvudbaneret i Torpa kyrka som enligt textplattan tillhört Peder Fahnehielm inte kan ha varit tillverkat i hans samtid, utan av bildhuggaren Henrik Werner – med nya biografiska detaljer om denne – (nr. 65, 2006, s. 392 f ) till dokumentationen att Folkuniversitetets strömmar, skapade av formgivaren Gary Newman 1987, avser att symbolisera intellekt i rörelse (nr.
54, 2002, s. 71). Med större detaljkännedom på mikronivå kan så småningom underlag samlas till studier av bredare utvecklingsmönster.

Hur ser du på Vapenbildens framtid?

–Föreningen har långt kvar till en medlemsstorlek som till exempel Supporterklubben i KB-65-fotboll, Köpmanholmen, som har 800 medlemmar. Visst är det svårt att uppbåda ett engagemang för något annat än det som ligger fysiskt nästgårds, men nog måste det finnas fler än vi som är fascinerade av heraldikens betydelsemättade och historierika bildskatt och uttrycksmöjligheter, så pass att man vill ha en kvartalstidskrift om ämnet?
Det tror jag fortfarande, men det är en utmaning att göra Vapenbilden så pass attraktiv och mättad av substantiellt innehåll att den blir en tillräckligt kraftfull medlemsmagnet.

Ur Vapenbilden nr 100