Mäns och kvinnors vapen Debatt om kvinnlig vapenrätt 2

Mäns och kvinnors vapen

Inom heraldiken har släktvapen på senare tid, i Sverige från 1600-talet, kunnat framställas olika beroende på om bäraren är manlig eller kvinnlig. Det är ett påfund från kontinenten där det har sådär tvåhundra år mer på nacken. Vapenbruket har fått ett visst rotfäste här från 1700-talet och framöver och kommer att beskrivas här nedan som vad jag skulle vilja kalla ”differentierat” kvinnligt vapenbruk. Ett minst lika gångbart alternativ finns emellertid i det sedan äldre tider praktiserade ”odifferentierade” kvinnliga vapenbruket.

(Detta inlägg skrevs första gången 1998, men har rättats och i viss mån reviderats 2003.)

1. Differentierat kvinnligt vapenbruk

Med ”differentierat” menar jag att kvinnans vapen till utseendet är skilt från mannens. Att det är en kvinnas vapen ser man på att det alltid är avskalat hjälmprydnad och att skölden ofta är rutformig. Kvinnovapen i denna form blir många gånger sofistikerat enkla och vackra – men man skulle också kunna se dem som deformerade, som ett resultat av könsförtryck.

Hursomhelst. Hjälmar ska enligt denna logik inte förekomma i en kvinnas vapen eftersom kvinnor i verkligheten bara i ytterst sällsynta undantagsfall bar hjälm i verkligheten. Och med hjälmen rycks allt existensberättigande för hjälmprydnad och hjälmtäcke undan.

Sköldformerna för kvinnan att välja bland är rutformig och oval, och vanligt ”sköldformig” bara i ett fall. Det är litet olika regler som gäller beroende på kvinnans civilstånd:

* En ogift kvinna sätter sitt vapen i en rutformig sköld, en losange närmare bestämt (en losange är en spetsruta med toppvinkel på mellan 60 och 90 grader) eller i en oval sköld. Hon kan pryda sin sköld med en blå bandrosett på toppen om hon vill.

* En gift kvinna klyver sin sköld mellan sin (nuvarande) makes vapen och sitt fädernevapen. Losangen är den brukliga sköldformen även för henne, men hon är fri att byta ut den mot en oval om hon vill. En vanlig ”sköldformig” sköld kan hon faktiskt också använda (– vilket t.ex. är vanligt i Storbritannien). Också den gifta kvinnan kan använda en blå bandrosett om hon vill.

* En änka använder enbart en losange, kluven mellan sin (senaste) makes vapen och sitt fädernevapen.

* En frånskild kvinna har att välja mellan mallarna för ”änka” och ”ogift”, alltefter omständigheterna: Behåller hon makens namn bör det vara mest närliggande för henne att välja ”änke”-vapnet.

Under sitt vapen kan kvinnan, likaväl som mannen, tillfoga någon eventuell devis. Men någon hjälm med dess tillbehör kan hon alltså aldrig bära på någon framställning av hennes personliga vapen. En annan historia är att hon och mannen gemensamt kan representeras av deras alliansvapen – ätternas båda fullständiga vapen framställda bredvid varandra, varvid hjälmen och eventuella levande sköldfigurer i mannens vapen – det vänstra från betraktaren sett – vänder ansiktet mot kvinnans vapen av heraldisk hövlighet (courtoisie).

Vad gäller adeln, så kan den adliga kvinnan kröna sin sköld med aktuell rangkrona och använda släktvapnets eventuella sköldhållare. Som gift följer hon alltid sin makes stånd och värdighet. En kvinna som är född adlig men gift med en ofrälse har alltså ingen rätt till krona, likaväl som en ofrälse kvinna får använda sin adliga makes rangkrona. De många tillökade fälten i skölden som högadeln i regel har används numera mer sällan i vapenframställningar överhuvudtaget. I stället brukar man nöja sig med hjärtskölden. Tvingande är en sådan reduktion i det fall en högadlig kvinna gifter sig med en lågadlig eller ofrälse person, eftersom extrafälten anses vara högadliga tillbehör.

2. Odifferentierat kvinnligt vapenbruk

Det där med rutformiga sköldar och avsaknad av hjälmprydnad var fullkomligt främmande för den kvinnliga delen av befolkningen fram till 1600-talet. Det äldre – och här i landet idag fortfarande lika gångbara – vapenbruket gör inte åtskillnad på kvinna och man. Därför skulle jag vilja kalla det ”odifferentierat”. Det behöver inte närmare beskrivas, utan det kvinnliga vapenbruket följer samma regler som det vanliga (”manliga”). Värt att understryka i sammanhanget är ändå att då en kvinna väljer att representera sig med sitt odifferentierade vapen – hennes fullständiga släktvapen med hjälm, hjälmtäcke och hjälmprydnad – så är hennes eventuelle makes vapen aldrig med i bilden. Hennes odifferentierade vapen bör alltså aldrig klyvas med hennes makes – eftersom sådant hör det differentierade vapenbruket till.

Litet grann kan ordas här om kvinnans odifferentierade vapen. Historiskt hindrar som sagt ingenting att en kvinna representeras av ett fullständigt släktvapen, med hjälmprydnad och allt. Eventuellt kan ett tankeled läggas emellan att det alltid är hennes fars vapen; detta om man mot förmodan skulle bekänna sig till den förlegade uppfattningen att heraldik följer en uteslutande manlig norm och bara kopplas till kvinnor som ett tecken på deras tillhörighet till sin faders eller makes hus och egentligen inte kan uttrycka deras egna representationsförmåga av och medlemskap i ätten. 1300-talets förekommande kvinnobruk att föra makens vapen, ibland med en personlig brisyr eller mindre förändring, skulle kunna tolkas som ett uttryck för en sådan tanke. (I våra dagar är det faktiskt heller inte ovanligt att hustrur briserar sin äkta mans vapen i stället för att anta ett eget.) En sådan uppfattning rimmar däremot illa med kvinnans starka ställning i Sveriges historia. Den fullkomligt dominerande tendensen är att kvinnan är en vapenbärare fullt jämställd med mannen. Alltifrån heraldikens gryning har hon kunnat ärva, anta och bära vapen precis på samma sätt som sina bröder. Vill man ha ett exempel kan man ta en gravhäll från 1420 i Vadstena kloster. Därpå avbildas i helfigur Katarina Gustavsdotter och hennes mor Katarina Erengislesdotter med deras fullständiga vapen – hjälm, hjälmtäcke och hjälmprydnad – över deras huvuden: en fyrdelad sköld respektive Hammerstaättens kluvna sköld.

Du har en retorisk poäng i att det är orimligt att neka kvinnor hjälm och hjälmprydnad, men jag ifrågasätter motargumentets riktighet: att hjälmprydnaden skulle utrangeras från alla släkters vapen som inte turnerat. Även om hjälmprydnaden bara användes vid tornering och inte i krig så har ändå praktiskt taget alla vapenbärare i alla tider försett sitt vapen med hjälmprydnad. Öppen hjälm är verkligen ett otvivelaktigt adelsprivilegium eftersom den kungliga förordningen av den 10 augusti 1762 formellt sett fortfarande gäller: ”then Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka … öpen Hjelm … skal therföre böta …”. Halsklenoden kan också lämnas till adeln, men detta eftersom praxisen nu en gång har blivit så – och bara sekundärt med stöd av efterhandsteorier om att den signalerade medlemskap i något visst torneringssällskap (motargumentet blir i annat fall:
”Torneringssällskapen i fråga var väl i så fall knappast verksamma i Sverige?”) Men inte ens den mest restriktiva föreskrift skulle kunna neka den ofrälse vapenbäraren hjälmprydnad, vilket du väl inte heller kan mena. Eller?

Artikeln är skriven 1998 av: