Heraldik från grunden

Anders Nordström har skrivit nedanstående artikel och texten är ursprungligen avsedd för en rollspelande publik.

Många av de som sysslar med rollspel och den mer levande varianten av detta tycker att heraldik är ganska intressant. Det är dock inte särskilt många som vet riktigt hur de heraldiska reglerna fungerar. Av den anledningen så tänkte jag skriva en enkel artikel om heraldik. Den vänder sig främst till dem som aldrig någonsin hört talas om vad heraldiska regler är för något.

De heraldiska vapnen började användas på medeltiden. Det var mest riddare och andra adelsmän som skaffade sig vapen, men även städer och länder. I slutet av medeltiden skaffade sig även borgare personliga vapen.

Det fanns flera anledningar till att skaffa sig ett vapen. Först och främst för att skilja kämparna åt på långt håll. Rustningarna var ofta lika varandra så vapnet fungerade som en ID-bricka. För att ett vapen skulle fungera på det viset, så var det tvunget att vara så enkelt som möjligt. En borg av silver på blå botten är till exempel ett enkelt och vackert vapen som man lätt känner igen. Vapnet skulle dessutom bära klara kontrasterande färger som lätt kunde åtskiljas. Detta satte sin prägel på de heraldiska reglerna som vi skall gå igenom lite längre fram.

En persons vapen skulle dessutom helst kunna förknippas med personen själv. Hette man Ulf Oscarsson Örn, så var det ganska naturligt att sätta en örn på sin sköld. Ju mer man kunde få sin vapensköld förknippad med sig själv desto bättre. En del gjorde till och med tvärtom, och tog sig ett namn efter sitt vapen.

Av detta kan man dra följande slutsatser om hur man skall konstruera ett vapen:

Det skall vara enkelt.
Det skall ha klara kontrasterande färger.
Det skall helst ha någon anknytning till sin ägare.
Nu när ni vet det, så kan vi börja konstruera ett vapen.

Ett vapen består till att börja med av en yta. Denna yta kan se ut nästan hur som helst. Vanligtvis så använder man olika former vid olika tillfällen. På sin vapenrock kanske man har ett strykjärnsformat vapen. Ett banér är oftast rektangulärt, en sköld kan vara droppformad etc. Detta inverkar inte på vapnet, utan ett vapen är alltid samma vapen oavsett vilken form det har.

Ytan som nu är vårt vapen kan sedan om man vill delas i två eller flera fält. Fälten som man får kan sedan delas igen om man vill det. När man delar fält kan man använda olika skuror. Skuran är mönstret på den linje som delar fälten. De vanligaste skurorna är borgskuran (tinnskuran) och vågskuran.

När man har gjort alla delningar placerar man oftast ut ett eller flera objekt på de olika fälten. Motiven kan ligga på ett fält, eller över flera. När det är klart, så färglägger man alla fält och motiv.

Man säger att fält ligger jämte varandra, och att motiv ligger på fälten. Motiv kan även ligga över andra motiv, helt eller delvis. Om man exempelvis utgår ifrån en blå sköld med en borg av silver och sätter en svart halvmåne på borgens fasad, så ligger halvmånen på borgen och borgen på bakgrundsfältet. Om man istället utgår ifrån en sköld som är blå på vänster sida och svart på höger sida, så ligger de röda och svarta fälten jämte varandra. Det är viktigt att veta om saker ligger på eller jämte varandra, eftersom de heraldiska reglerna för färgläggning styrs av detta. Låter det förvirrat? Det är det egentligen inte, det är bara lite svårt att förklara enkelt och lättförståeligt.

Motiv

Det finns två olika sorters motiv som man kan ha på sin sköld; häroldsmotiv och allmänna motiv.

De vanligaste häroldsmotiven är bjälken, stolpen, sparren, balken, ginbalken och korset. Det finns även variationer av dessa motiv, men vi har ju inte plats att ta med allt.

De allmänna motiven är allt annat, d.v.s. borgar, gripar, bägare, träd etc. En sak som är viktig vad gäller motiven är att man ritar allting stiliserat. Det innebär att allt ligger platt och tvådimensionellt mot botten. Inga perspektiv alltså. Dessutom är stiliserade bilder förenklade.

De heraldiska djuren och legenddjuren (monster mm) ser inte riktigt ut som de borde göra. Förklaringen är att man inte visste riktigt hur alla djur såg ut. En häst ser ungefär ut som en häst, medan ett lejon ser ut som den best man hörde om när sagor om lejon berättades framför brasan. Inte ens björnar brukar se så värst realistiska ut när de är avporträtterade på en vapensköld.

Det var väldigt sällsynt att man hade människor som heraldiska motiv. I de få fall som de förekom var de nästan alltid vildmän med höftskynken och klubbor (Lapplands landskapsvapen), eller helgon (St. Erik i Stockholms stadsvapen).

Tinkturer

Heraldikens färger kallas tinkturer. De olika tinkturerna delas upp i två grupper, metaller och färger. [Tinkturer]

Metallerna är guld (gult), och silver (vitt).
Färgerna är svart, blått, rött, grönt & purpur.
Dessutom finns det pälsverk, hermelin, trä, och andra ”naturliga färger”.

De här är de enda färger som finns. Ljusblått och mörkblått är samma färg. Vitt, grått och silver likaså. Heraldiska vapen skall inte ha nyanserade färger. De skall ha klara starka färger som riktigt skriker ut vem det är som kommer (med det menas inte neonfärger).

Under tidig medeltid så skilde man inte ens på blått och grönt, eftersom man hade så dåliga färger att det var svårt att se någon skillnad på dem. Grönt blev aldrig någon särskilt vanlig färg eftersom den kontrasterar så dåligt mot gräset.

På 1800-talet införde man dessutom färgerna brunt och orange. De är inte lika klara som de tidigare färgerna, men behövdes för att man skulle kunna göra fler kombinationer utan att blanda ihop dem med varandra.

Uppdelningen i färger och metaller är också ganska väsentlig när man kommer in på den första (och absolut viktigaste) regeln för heraldiska sköldar, nämligen:

Man får inte lägga färg på färg, och man får inte lägga metall på metall.

”Naturliga färger” får läggas var som helst, för de räknas varken till metaller eller färger. De får dock inte läggas på andra ”naturliga färger”. Det vill säga, en svart drake är bara korrekt om den ligger på en vit eller gul bakgrund. En vit örn måste ligga på en bakgrund av färg.

Det finns dock små undantag till detta. Om exempelvis ett lejon av guld håller i ett armborst av silver, så räknas det som korrekt, eftersom armborstet bara ligger över handen lite grann. Djur har ofta beväring (detaljer såsom ögon, klor etc.) i avvikande färg, inte heller där gäller färg/metallregeln.

Om ett motiv ligger över både över färg och metall så måste minst hälften av motivet ligga över det avvikande (exempelvis måste en röd borg på vit och svart botten ligga till minst 50% över vit bakgrund).

Skraffering

Eftersom man inte alltid har tillgång till färger när man skall rita upp ett vapen, så har man infört svartvita mönster som representerar de olika färgerna. Detta kallas skraffering. [Tinkturer]

Familjevapen

Inom en familj var det vanligt att man hade liknande sköldar, som bara skilde sig lite grann i detaljerna och/eller tinkturerna. Det var också vanligt att en son konstruerade sitt vapen av sin fars och sin mors vapen genom att dela och klyva sin sköld (kvadrera skölden) och sätta sin fars vapen i två motsatta fält, och moderns vapen i de två andra motsatta fälten. Sedan kunde hans son i sin tur göra likadant, och till slut kunde det hela bli en enda gröt av små, små vapen. Det blev inte bara fult, utan det gjorde även vapnet svårigenkännligt.

Blasonering

Att beskriva ett vapen med text kallas blasonering. En fullständig blasonering talar om allt man behöver veta om vapnet för att kunna rita upp det. När man blasonerar ett vapen så måste man tänka på att heraldiskt vänster är betraktarens höger och tvärtom. Man kan se det som att man har skölden fastspänd på armen, och tittar ner på den samtidigt som man beskriver den. Man beskriver i tur och ordning:

Vilka delningar som skölden har och med vilka skuror
Vilka färger de olika fälten har
Vilka motiv som finns på skölden och vilka färger de har
Man beskriver dessutom skölden från övre vänstra hörnet och snett ner mot nedre högra hörnet (heraldiskt alltså).

Kontrafärger

På medeltiden var det vanligt att använda kontrafärger på sin vapensköld. Det innebär att man har en färg och en metall som man båda använder till motiv och bakgrund. Där färgen är bakgrund är metallen motiv och tvärtom. Givetvis måste skölden ha någon form av delning för att detta skall kunna ske.

Nuförtiden

I takt med att fältslag och torneringar blev ovanligare, så användes de heraldiska vapnen mindre och mindre. Idag är det främst kommuner, landskap, olika medeltidssällskap och idrottsföreningar som använder dem. Ändå finner man att de heraldiska reglerna efterlevs överallt där det är viktigt att saker syns tydligt (vägmärken, reklamskyltar etc.). Titta efter själva.

Upphovsrätt

Det existerar faktiskt upphovsrätt på heraldiska vapen. Det innebär att man bör kolla så att inga andra organisationer eller liknande har registrerat ett vapen innan man själv använder det i mer utåtriktade sammanhang. Så länge som man bara använder sina vapen internt i sin egen förening, så kan jag dock inte tänka mig att någon skulle börja bråka om upphovsrätt.