Han förvaltar vårt heraldiska arv

Han förvaltar vårt heraldiska arv Henrik Klackenberg berättar om sin uppgift som statsheraldiker.

Från och med den 1 juli 1999 heter Sveriges statsheraldiker Henrik Klackenberg. Han har hunnit bli väl hemmastadd i sin ämbetsroll och betonar att hans position inte medför så stor makt och myndighet i heraldiska frågor som många tror, utan främst innebär att besvara förfrågningar.

Henrik Klackenberg möter upp i sitt arbetsrum på Riksarkivet i Stockholm. Kontoret ligger i en korridor med utsikt mot en gräsbacke och ett höghus. Datorn och papperstravar belamrar bordet. Böcker och klaffpärmar trängs i hyllorna. Solen lyser in mellan de gulvitrandiga gardinerna och reflekteras bländande i hans inramning av en reproducerad sida ur Bergshammarvapenboken.

Från myntsidan

Henrik Klackenberg är fil. dr i medeltidsarkeologi. I sin avhandling Moneta nostra – monetarisering i medeltidens Sverige (1992) visade han hur mynt i Sverige började användas mer allmänt under 1200-talet. Efter sin forskartid i Lund arbetade han en period på Statens Historiska Museum med utställningen Den svenska historien. Mellan 1993 och 1998 var han chef för Kungl. Myntkabinettet. Under sin tid där byggdes dess nya museum vid Slottsbacken. Museet är väl värt ett besök för heraldiskt intresserade eftersom många vapenframställningar på svenska och utländska mynt kan studeras där.

När han av riksarkivarien Erik Norberg tillfrågades om han ville efterträda Clara Nevéus som statsheraldiker när hon skulle gå i pension, tvekade han in te länge. Tjänsten hör till en av de få som är aktuell för en medievist, medeltidskännare, så han visste ungefär vad tjänsten gick ut på och var intresserad av ämnet. Under våren var han biträdande statsheraldiker vid sidan av Clara för att få en gradvis anpassning till tjänsten. Det hade hon själv saknat när hon tillträdde och därför var det något som hon nu låtit införa.

Har hand om offentliga vapen

Vad är då statsheraldikerns uppgift? Svaret återfinns i Förordning med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven (SFS 1995:679):

8 § Riksarkivet har hand om statens heraldiska verksamhet och skall särskilt se till att vapen eller heraldiska emblem som syftar på staten eller statsmyndigheterna utförs i enlighet med heraldiska normer. Riksarkivet skall också verka för att bestämmelser om Sveriges flagga iakttas.

På uppdrag av kommunerna får Riksarkivet upprätta förslag till kommunala vapen och genomföra heraldiska utredningar om sådana vapen. Riksarkivet får också göra andra utredningar och vidta andra åtgärder på det heraldiska området.

Henrik pekar på att formuleringen ”andra åtgärder” öppnar för en ganska bred verksamhet. Mycket av det han gör är att bistå med upplysningar i ärenden med högst olika anknytningar till heraldik. Från statsheraldikern utgick förra året ungefär 70 brevsvar, och telefonförfrågningarna var ungefär 450 till antalet.

För att nämna några exempel av de senaste förfrågningarna så behövde en arkivtjänsteman i S:t Petersburg veta hur Ingermanlands landskapsvapen och staden Nyens vapen ser ut. I ett annat brev frågade räddningstjänsten Östra Skaraborg om de kunde använda Västergötlands landskapsvapen, vilket inte föranledde någon anmärkning. En textilhistoriker undrade vilka former sköldhållande lejon hade på fanor och andra textilier under svensk stormaktstid.

Utgivningsdrömmar, vård av samlingarna

I ett rum några steg bort i korridoren står ett arkivskåp där uppritningar av kommunvapen, härads- och landskapsvapen förvaras. Särskilt märks en fin samling prydliga avritningar av alla kända gamla häradssigill från 1500- och 1600-talen. Att ge ut dem i bokform tillsammans med de under efterkrigstiden fastställda häradsvapnen är något som står högt på listan över önskade utgivningar. En annan önskan är att kunna ge ut en faksimilutgåva av Bergshammarvapenboken. Den vackra vapenboken från 1400-talets Flandern är den mest kända av de vapenböcker som finns i Sverige och en av Riksarkivets verkliga klenoder.

Sedan Clara Nevéus tid omfattar tjänstens ansvarsområde inte bara de heraldiska samlingarna utan också de medeltida. Det rör sig främst om de 20 000 bevarade urkunderna från medeltiden. Om man gör en forskningsförfrågan angående någon ännu opublicerad medeltidsurkund, så får man alltså svar på sitt brev från statsheraldikern. Han ansvarar också för att handlingarna förvaras på bästa möjliga sätt.

Den offentliga heraldiken i Sverige har alltså blivit en angelägenhet som handhas inom arkivväsendet. I andra länder kan heraldiken i stället handhas inom museivärlden eller av enbart intresseföreningar. I Danmark sköts motsvarande sysslor av statens heraldiske konsulent. I Finland och Norge sköter en arkivarie på respektive Riksarkiv om heraldiken. Sverige är, tillsammans med England och Skottland, ensamt i Nordeuropa om att ha kvar en titulär heraldikämbetsman sedan 1700-talet.

Konstnären och nämnden

Vid sin sida har statsheraldikern i sitt dagliga arbete Vladimir A Sagerlund, Riksarkivets heraldiske konstnär. Det är han som utför de renritningar av vapenförslag och nyritningar av vapen som myndigheter eller kommuner efterfrågar. Vad gäller den kreativa vapenkomponeringen, så är det något som de i regel bollar mellan sig och samarbetar med. Bland de nya vapen som hittills har tillkommit under Klackenbergs tid är han särskilt nöjd med det nya vapnet för Markstridsskolan i Skövde. Bland annat har han också varit med om att slutföra framtagningen av nybildade Nykvarns kommuns vapen, som påbörjades på Clara Nevéus tid, och att ta fram ett vapen för Försvarsmaktens rekryteringscentrum.

Vid sidan av statsheraldikern finns också Riksarkivets heraldiska nämnd som sammanträder två gånger om året. Om nämnden stadgas på samma ställe i författningssamlingen som ovan:

15 § Heraldiska nämnden skall lämna yttrande till Riksarkivet i ärenden om antagande av kommunala vapen, i ärenden som avses i 3 § fjärde stycket lagen (1982:268) om Sveriges riksvapen samt i de andra heraldiska frågor och frågor om Sveriges flagga som riksarkivarien bestämmer.

Nämnden består av riksarkivarien, som är nämndens ordförande, och tre ledamöter som utses särskilt, en av Riksantikvarieämbetet och två av regeringen. För var och en av de särskilda ledamöterna finns en suppleant som utses på samma sätt. Nämnden utser inom sig vice ordförande. Förordning (1997:1173).

Statsheraldikern är föredragande i nämnden, vars ledamöter väljs så att såväl juridisk, antikvarisk som konstnärlig sakkunskap finns representerad. I den nuvarande nämnden ingår förutom riksarkivarien riksantikvarien och en konstprofessor. Nämnden sammanträder två gånger om året. Det viktigaste resultatet av det senaste sammanträdet, som ägde rum i november, var att nämnden antog en skrivelse till Justitiedepartementet om att det behövs en översyn av det rättsliga vapenskyddet.

Har statsheraldikern en spira?

”Sitter du på Slottet?” är en av de många frågor som Henrik Klackenberg får från människor som nyfiket undrar vad ämbetet egentligen handlar om. Men tjänsten har ingen direkt beröring med hovet. Och statsheraldikern har inte heller någon stav eller spira som gamla tiders härolder.

En del tror också att statsheraldikern har befogenhet att verkställa någon slags polisiära ingripanden mot sådana som försyndar sig mot heraldiska normer eller flaggbruk. Många samtal kommer där klagomål framförs mot att grannen inte tagit ned sin flagga klockan 21 eller kräver att korsvimpeln ska förbjudas. Att vara statsheraldiker medför emellertid inte någon sådan maktposition och heller inte någon upphöjelse till orakel som slutgiltigt dömer vad som är ”rätt” eller ”fel” i heraldiska frågor. I stället handlar det, som framgått ovan, om förslagsgivning, rådgivning och information.

Själva meningen med verksamheten, med Klackenbergs egna och eftertänksamt betonade ord, är att förvalta det immateriella kulturarv som heraldiken är.