Tuve Skånbergs ”… till enn nådigh Lösen” kritiseras hårt för bristande källkritik.

Författare: Tuve Skånberg
Titel: ”… till enn nådigh Lösen.” Måns Bonde till Traneberg och konflikten med Gustav Vasa.
Förlag: Monitorförlaget, Kristianstad, 2001
Sidor: 101 sidor
ISBN: 91-88034-78-X.

 

Skånsk glädjegenealogi

Måns hade råkat hamna i en konflikt med kung Gustav I och (enligt kungen) dräpt en av dennes ämbetsmän, Erik Skrivare. Som straff beslagtogs det mesta av hans godsegendom. Skånberg driver tesen att Måns änka och barn räddade sig undan till sina gårdar i det då danska Skåne, vilka kungen inte kunde konfiskera.

Fantasi
Onekligen en spännande historia, men är detta vad som verkligen hände? Tyvärr måste historien betecknas som en fantasi som Skånberg diktat nästan på fri hand. En hel del källmaterial citeras, men Skånberg vantolkar det konsekvent. Han pressar källorna för att få dem att passa hans historia. Det spelar ingen roll att den ene Bonde hette Mårten och den andre Måns, att Mårten var i Skåne samtidigt som Måns var i Västergötland, att Mårten levde ännu 1572 medan Måns dog 1560. Skånberg kan bort-förklara allt med komplicerade och osannolika resonemang.

Om ett pergamentsbrev från 1460 använder formuleringen ”unnat och länt”, vilket är det tidstypiska sättet att säga ”upplåtit” (vid försäljningar, gåvor, pantsättningar osv), vantolkar Skånberg det som ”förlänat”. Eftersom den upplåtna jorden sägs vara ärftlig utvecklar han en tvivelaktig teori om ett ärftligt länsmansskap. Detta blir en av grundstenarna i hans ”bevisföring” att Måns och Mårten var samma person. Inte särskilt övertygande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter läsningen undrar man varför Skånberg arbetat så hårt på att försöka bevisa något som är uppenbarligen oriktigt. Förklaringen torde finnas i en annan bok av Skånberg, där det framgår att han härstammar på raka fädernet från länsmannen Mårten Bonde, som i den boken kallas Mårten Bondessen (Tuve Skånberg: Sövestads by och dess gamla fogdesläkt ^[1990]).

Tvivelaktigt företag

Skånberg söker hämta ytterligare stöd för sin tes i ett kapitel om vapenbilder och bomärken, men eftersom det inte heller här finns några konkreta anknytningar mellan Måns vapen (en båt) och Mårtens släkts bomärken tjänar kapitlet snarast till att understryka det tvivelaktiga i hela företaget.

Om Mårten vore identisk med Måns Bonde, så skulle Tuve Skånberg alltså vara adlig. Inför den möjligheten har varje tillstymmelse till sund forskningsmetod och gott omdöme fått vika.
Av Anders Winroth
Ur Vapenbilden 52:2001