Alla boende i Sverige har rätt att ta sig ett vapen. Något krav på adelskap eller godkännande av heraldisk myndighet finns inte.

Vad bör du tänka på när du antar ett vapen så att du inte gör intrång i någon annans rätt? Hur skyddas ensamrätten till vapnet? Vad är en släkt och hur förs vapnet vidare till kommande generationer? Det är några av de frågor som besvaras i denna artikel om vapenrätt och heraldisk sed.

Släktvapnets funktion

Ett släktvapen är ett kännetecken för släkten och dess medlemmar. Den som antar ett släktvapen har ett intresse av att ingen annan antar samma vapen men måste också se till att inte göra intrång i någon annans rätt. 

I Sverige finns inga begränsningar för vem som får anta och vem som får föra heraldiska vapen. 

Ta inte andras vapen. När du antar ett vapen får du inte ta ett vapen som är identiskt eller förväxlingsbart med ett vapen som någon annan redan för. Med vapen avses i detta sammanhang först och främst sköldemärket men även hjälmprydnaden, speciellt om denna är särpräglad. 

När du har funderat ut hur du vill att vapnet ska se ut måste du därför kontrollera om ett liknande vapen redan existerar. Först och främst kontrollerar du mot de vapen som finns i Sverige, såväl släktvapen som territoriella vapen. Även vapnen för utdöda släkter och upphörda kommuner är skyddade. Du bör också kontrollera vapnen i de övriga nordiska länderna och de mera kända vapnen i övriga länder. Om du upptäcker att ett identiskt eller liknande vapen redan finns måste du göra om sin vapenidé. På vår hemsida finns en förteckning över litteratur du bör titta i och här finns också Källan, som är en fyllig databas med över 5000 vapen.

Minst två skillnader

Var går då gränsen mellan ett förväxlingsbart och ett självständigt vapen? Det lämpligaste är kanske att du tänker dig ett medeltida fälttåg eller en tornering och frågar sig om vapnen lätt kan förväxlas, iakttagna på avstånd. En tumregel brukar vara att det måste finnas minst två skillnader mellan sköldarna. Motsvarande gäller hjälmprydnaden. Skillnaderna måste vara så betydande att de framgår på avstånd.

Vapnet bör publiceras

När alla kontroller är klara och de visar att du är ensam om ditt vapen, antar du det som ditt eget. Därefter kan du välja att skydda det så att ingen annan tar samma vapenbild. Det lämpligaste sättet för att skydda vapnet är att göra det allmänt känt i heraldiska sammanhang. Bäst görs det genom att du låter publicera det i en vapenrulla. Den största i Sverige är Skandinavisk vapenrulla som också tillåter en kortare släktpresentation. Ett annat sätt är att anmäla ditt vapen till Svenskt vapenregister för att få det granskat av kunniga heraldiker. 

Mycket av det som sagts ovan ligger i den goda heraldiska seden. Det anses helt enkelt, heraldiskt intresserade emellan, olämpligt att föra andras vapen. Riksvapnet och andra offentliga vapen är skyddade enligt lag. Något liknande skydd kan i vissa sammanhang gälla för de adliga vapen som är förlänade medan de självtagna vapnen saknar rättsligt skydd. Bakgrunden till det är en kunglig förordning från år 1762 som ger rättsligt skydd för adliga vapen. Av allmänna rättsliga principer följer också, att den som har inarbetat ett kännetecken som sitt får ett rättsligt skydd för det. Vad skyddet närmare bestämt innebär och hur allmänt känt vapnet måste vara för att skyddet ska uppkomma är svårare att säga. I alla seriösa sammanhang är det fullt tillräckligt med det skydd som den goda heraldiska seden ger.

Förlänade och antagna vapen 

En grundtanke med en förläning av ett vapen är att staten genom förläningen överlämnar en rättighet. Förläningsbrevet definierar uttryckligen eller underförstått vem som får ta del av rättigheten. Även om den nya namnlagen har ändrat förutsättningarna för de adliga släktnamnen, har motsvarande ändringar inte gjorts beträffande adelskapen som sådana och de adliga ätternas vapen. När ett vapen antas är det däremot en privat åtgärd. Grundtanken är att antagaren vill göra det känt som ett kännetecken för sig. I det fallet finns ingen myndighet som reglerar vapensuccessionen.

Vad är en släkt

Inledningsvis nämndes att släktvapnets funktion är att vara ett kännetecken för släkten och dess medlemmar. Hur begreppet släkt ska definieras är det för närvarande mest intressanta debattämnet inom heraldiken. 

Den princip som har gällt i Sverige från 1500-talet fram till 1900-talets mitt är den agnatiska principen. Den har sina rötter i den romerska rätten och innebär att alla tillhör sin fars släkt men inte sin mors. En släkt består alltså av en stamfader, hans söner och döttrar, sönernas söner och döttrar, etc., men inte döttrarnas barn. Döttrarnas barn tillhör respektive faders släkt. Att sedan dessa är släkt med varandra (kusiner, sysslingar, etc.) är en annan sak. 

Sedan 1983 (namnlagen 1982) gäller den agnatiska principen inte längre för släktnamn. Om föräldrarna har olika efternamn kan de bestämma vilket av dem barnet ska få. Svenska och de flesta utländska adelskap följer fortfarande den agnatiska principen, vilket beror på att dessa förlänats med den agnatiska principen som förutsättning.

Hur ärvs vapen idag 

Frågan om hur vapen ärvs uppkommer oftast när en person upptäcker att en förfader har fört ett vapen. Personen kommer då kanske att undra om han med stöd av god heraldisk sed får använda det som sitt. Det finns i huvudsak två olika åsikter på detta område.  

Den ena åsiktsriktningen är, enkelt uttryckt, att den agnatiska principen gäller generellt för alla vapen och därmed även för nyantagna vapen. Argumentet för denna linje är att den agnatiska principen har hävd inom heraldiken och att den ger enkelhet, klarhet och tydlighet.

Den andra åsiktsriktningen är att man måste se till varje vapens uppkomstförutsättningar. Rätten till ett vapen som förlänats eller antagits under den period då den agnatiska principen var allenarådande måste anses följa denna princip. Vapen som tillhör en adlig ätt får därför endast användas av ättens medlemmar. Vilka dessa är framgår av adelskalendern. Också vapen som antagits fram till 1900-talets mitt bör antas följa den agnatiska principen. För vapen som antagits därefter råder, enligt denna åsiktsriktning, större frihet. 

Det finns talrika exempel på att vapenantagare under 1900-talets andra hälft har uttalat att vapnet ska få användas av hans eller hennes agnatiska ättlingar, hans eller hennes ättlingar som för ett visst släktnamn, hans eller hennes samtliga ättlingar, etc. 

Eftersom rätten till vapnet uppkommer genom inarbetning finns inget som hindrar antagaren att medge andra rätten att också använda vapnet. Enda begränsningen är att det fortfarande i någon rimlig mening ska vara fråga om ett släktvapen.

Vilket alternativ gäller

Även om den agnatiska principen har historisk hävd, kan den, enligt min uppfattning, inte tillämpas fullt ut idag. En person kan inte anta vapen för andra än sig själv och hon eller han inarbetar bara en rätt för sig själv till vapnet.

Grunden för vapensuccessionen är, för nyantagna vapen, antagarens medgivande. Därför menar jag att du måste göra skillnad mellan förlänade och äldre antagna vapen å ena sidan och nyare antagna vapen å den andra. Den som idag antar ett vapen bör, till ledning för eftervärlden, ange till vem han eller hon medger rätt att använda vapnet.

Stora variationer

En vapenantagare kan inte bara medge andra inom sin släkt rätt att föra vapnet; det kan också föras vidare i förändrad form. Det finns exempel på att personer, som har sin mors efternamn, har satt samman faderns vapen (den agnatiska släktens) med moderns vapen (det vapen som är anknutet till efternamnet) i en kluven sköld. Vidare finns exempel på att vapen har differentierats för besläktade personer. Variationsmöjligheterna är stora.

Martin Sunnqvist