Inledning

 

Heraldik är vetenskapen om sköldemärken och deras tillbehör. I begreppet ryms även vapenkonst, det vill säga den konstnärliga framställningen av heraldiska vapen och bilder.

 Hos de flesta som vet lite eller inget om heraldik är två vanföreställningar allmänt spridda: att vapensköldar bara är förbehållet adeln och att en enskild bild av ett vapen är bestämmande för hur det ska se ut. Inget kan vara mer fel!
Heraldik för nybörjare är Svenska Heraldiska Föreningens försök att reda ut begreppen.

Allas rätt. Alla har rätt att ta sig ett vapen. Denna rätt har gamla anor och kan härledas till Tractatus de Insigniis et Armis från år 1358, där den italienske juristen Bartolus de Saxoferrato skriver att Vem som helst får taga sig vapen och märke samt föra det och måla det på sina ägodelar. Detta är till fullo inkorporerat i svensk heraldisk sed och den enda inskränkningen är att man självklart inte får lov att inkräkta på ett befintligt vapen.

Rangtecken för adeln. Vissa rangattribut är av hävd och kunglig förordning förbehållna adeln och detta bör respekteras även i våra dagar. Men något monopol på släktvapen har adeln inte. Vad gäller adelns privilegier är det snarare så att de är berövade det största av alla: att själv få komponera och antaga ett vapen. Adelns vapen är förlänade tillsammans med adelsvärdigheten och eftersom nyadlandet har upphört tillkommer inga nya adliga vapen. Den levande, i betydelsen nya, heraldiken finns idag i offentliga vapen och borgerliga släktvapen. Borgerlig betyder i heraldiken ofrälse (ickeadlig) och har samma innebörd som i till exempel borgerlig vigsel. Kommunvapen och myndigheters vapen är exempel på offentliga vapen.

Skriftlig beskrivning. Ett heraldiskt vapen definieras av en skriftlig besrivning av vapnet, den så kallade blasoneringen. Ett vapen kan utifrån denna framställas i ett antal olika konstnärliga utföranden. Vapenbilderna må se olika ut, men så länge de korrekt uppfyller den i blasoneringen angivna definitionen av vapnet visar de alltjämt ett och samma vapen. Detta är en av heraldikens grundpelare och en nyckel till heraldikens inbyggda vitalitet och förmåga att ständigt anpassa sig till sin samtid.

Fem sätt att tolka blasoneringen:
I blått fält ett blixtrande moln,
allt av guld.
Teckning:
Ronny Andersen

Oändlig livslängd. Ett vapen från medeltiden kan århundrade efter århundrade förbli exakt detsamma, men ändå hållas modernt genom att ständigt pånyttfödas i nya konstnärliga utföranden. Det ligger en väldig styrka i detta och ett heraldiskt vapen har därför en i princip oändlig livslängd. Jämför med en logotyp som genom att den utgör en fixering av en grafisk framställning är frusen i tiden och som måste ersättas av en ny när bilden upplevs som föråldrad.

Begränsat juridiskt skydd. Förutom när det gäller riksvapnet och andra offentliga vapen, samt i viss mån adliga vapen, saknas lagstiftning på heraldikens område. Vad som är rätt och fel inom heraldiken hänför sig nästan helt till sedvanan, och om man hårdrar det kan man i analogi med språkbruket säga att vapenbruket definieras av dem som utövar det. I takt med att den allmänna meningen bland heraldikerna skiftar kan vapenbruket, precis som språkbruket, ändra sig med tiden. I detta sammanhang finns det en fråga som förtjänar att uppmärksammas särskilt: nämligen hur släktvapen ärvs.

Så ärvs vapen. Rätten till att föra ett befintligt vapen har traditionellt följt agnatisk succession, vilket innebär att söner och döttrar ärver sin faders vapen. Man får däremot inte föra sin moders (oförändrade) vapen eftersom det är förbehållet hennes agnatiska släkt, som hennes barn inte tillhör. Strängt tillämpad agnatisk succession av namn och vapen är i Sverige främst en 1500-talskonstruktion, som befästes när frälseståndets riksdag, Riddarhuset, inrättades år 1626. Detta var ändamålsenligt när rätten till namn och vapen ytterst hörde samman med reglerna för vem som hade rösträtt på Riddarhuset, men är det knappast i vårt moderna samhälle och var det inte heller under medeltiden.

Alla efterkommande. Inom heraldiken blir det allt vanligare att makar antar vapen gemensamt och att det medges åt alla efterkommande. Enligt traditionell heraldisk sed är detta felaktigt. Kvinnan kan föra sin makes vapen ensamt eller sammanställt med sitt eget vapen, men det är bara han och hans släkt som äger vapnet och det är bara efterkommande via manslinjen (sons barn, sonsons barn) som har rätt till vapnet (inte dotters barn, sondotters barn). En kvinna som antar ett vapen åt sig och sina efterkommande är enligt detta synsätt en omöjlighet – ingen kan ärva en kvinnas vapen, vapnet kan endast bli hennes personliga och
inte ett släktvapen.

Släktvapen och släktnamn. Enligt gällande namnlag får man sedan 1983 fritt välja mellan sin fars och mors efternamn och ett barn får inte längre automatiskt sin fars efternamn. Om man i våra dagar tillämpar agnatisk succession på släktvapen kan mötet med den nya namnlagen få mindre lyckade konsekvenser. Exempelvis kan barn till en vapenförande kvinna inte få lov att använda hennes vapen trots att de bär hennes efternamn. Särskilt märkligt blir detta om vapnet är talande, det vill säga att motivet associerar till efternamnet (som att en släkt Eklöv har ett eklöv i sitt vapen) eller om barnens far inte har något vapen. Det är önskvärt att heraldiken är levande och att fler tar detta intresse till sig, men då krävs det också att vapenbrukets regler inte uppfattas som världsfrånvända och otidsenliga. En rimlig ansats är att betrakta moderna släktvapen på samma sätt som släktnamn, det vill säga att man själv väljer vilket föräldravapen man vill föra eller om man vill förena föräldrarnas vapen.

Därför heraldik! Varför ska man bry sig om heraldik? Varför är heraldik så spännande? Som heraldiker möter man inte sällan ifrågasättanden av varför detta skulle vara så intressant. Mitt personliga svar kan sammanfattas med ordet skönhet.

Bildens skönhet. Den heraldiska bilden är vacker och tilltalande, till stor del tack vare de underliggande heraldiska reglerna och det stilrena formspråket. Denna nivå är den första man möter och den är tillgänglig för alla.

Ordets skönhet. Blasoneringen skrivs exakt och koncist, på ett formaliserat språk som följer en närmast matematisk lagbundenhet och som därför kan uppvisa en skönhet likt naturvetenskapens formelspråk eller den i ett hårt bundet versmått. För att kunna uppskatta skönheten i en välskriven blasonering underlättar det om man bekantat sig lite med terminologin.

Tankens skönhet. Symboliken i ett vapen och de associationer som det frammanar är en källa till skönhet i tanken. Vapnet kan vara lättillgängligt när det handlar om talande vapen eller likt en underfundig gåta fyllt av dubbelbottnad symbolik och djärva tankesprång.

Läs denna skrift och njut av heraldikens skönhet!

Henric Åsklund

Henric Åskunds kvadrerade vapen
som han för som ordförande i SHF,
med valspråket ”Illustra de heraldica”
(upplys om/lys upp heraldiken).
Teckning: Ronny Andersen

Här kan du köpa häftet Heraldik för nybörjare
https://shop.heraldik.se/produkt/heraldik-for-nyborjare/