När uppstod den heraldiken? Frågan kan synas meningslös – vad spelar det för roll om den uppstod år 1050 eller 1150, eller kanske 1250? Jo, det spelar en hel del roll.
Om vi lär oss vad forskningen säger om heraldikens uppkomst kan vi undgå att låta oss vilseledas av charlataner och bluffmakare, som bygger hela böcker på vilda teorier om tidig heraldik. Kunskap är alltid bra att ha, oavsett om det gäller medeltidshistoria eller nationalekonomi eller utvecklingslära – för att ta några områden där charlatanerna gärna breder ut sig.
Jag ska här ge en kortfattad introduktion till vad forskarna vet om den allra tidigaste heraldiken. Jag skriver ”kortfattad” – men problemet är komplicerat. Heraldiken uppstod nämligen inte vid en viss, väldefinierad tid- punkt. Snarare var det fråga om en kontinuerlig process, där politiska, konstnärliga, sociala och militära faktorer spelade in. För att inte förenkla problemet alltför mycket har det därför blivit ganska lång artikel, i två delar. Den första delen behandlar de äldsta källorna; vi kan där se hur krigarnas sköldar beskrivs i samtida dokument. I den andra delen (som ska publiceras i kommande nummer av Vapenbilden) försöker jag problematisera källornas vittnesbörd och tränga längre tillbaks i tiden, till vad som brukar kallas ”förheraldiken” eller ”protoheraldiken”. Här blir det tyvärr bara fråga om gissningar och teorier – men ganska fascinerande sådana.
Tre kriterier för heraldiska vapen
Låt oss först försöka definiera vad vi menar med ”den västerländska heraldiken”. Människan
har alltid haft olika system av symboler för identifikation, och med risk att bli emotsagd skulle jag vilja ställa upp tre kriterier som bör vara uppfyllda för att ett sådant system ska kunna kallas för heraldik i västerländsk mening:
- Symbolerna ska vara målade på sköldar.
- Symbolerna ska vara utformade enligt vissa regler.
- Symbolerna ska vara ärftliga.
Vart och ett av dessa tre kriterier är diskutabelt. Antag till exempel att hela den västerländska heraldiken (formspråk, tinkturregler och rättslig reglering) fanns fullt utvecklad på medeltiden – men att ingen hade kommit på idén att måla symbolerna på sköldar. Vi skulle då ha kunnat ha ett levande symbolsystem på till exempel flaggor och fanor – men skulle man ha kunnat kalla det för heraldik? Ja, kanske.
Eller antag att man under medeltiden hade ett utvecklat system för kännetecken på sköldar, ett system som var ärftligt inom släkten – men där bilderna inte utgjordes av våra vanliga häroldsbilder och allmänna bilder, utan av naturalistiskt målade porträtt av någon förfader. Skulle man då ha kunnat tala om heraldik? Njaa… det är tveksamt. En del av det värde heraldiken har i den västerländska konsthistorien ligger nog i dess speciella formspråk: tinkturregeln, ”den heraldiska stilen” med mera.
Det tredje kriteriet – om ärftlighet – är ännu mer diskutabelt. För det första avser ju inte all heraldik släkter, utan kan lika väl avse organisationer (som skrån eller föreningar). För det andra accepterar vi ju att man tar sig ett helt individuellt vapen, det vill säga ett som inte är avsett att vara ärftligt. Så egentligen är det väl inte ärftligheten i sig som vi försöker fånga in med det kriteriet, utan snarare något slags konstans över tiden; om vapenbärare ändrade sin sköld för varje fältslag eller varje tornering, skulle man knappast kunna tala om heraldik.
Slutsatsen av detta är, att det inte finns någon vattentät definition av ”den västerländska heraldiken”. Icke desto mindre är det lärorikt att reflektera över de tre kriterierna ovan, när vi nu ska börja diskutera vad de äldsta källorna har att säga om heraldikens uppkomst.
1066: Bayeux-tapeten
Utgångspunkten för all diskussion om heraldikens uppkomst är den s.k. Bayeux- tapeten, det cirka 70 meter långa och 50 centimeter breda broderi på linneväv som förvaras i den lilla staden Bayeux i Normandie. Broderiet utfördes på 1070-talet och beskriver i hundratals bilder, med korta textremsor, hur Vilhelm Erövraren förbereder och genomför invasionen av England år 1066.
Av tapeten framgår att det inte fanns någon heraldik, enligt de tre kriterierna ovan, år 1066. Krigarnas sköldar är visserligen dekorerade, men inte med de mönster och färgkombinationer som vi skulle kalla heraldiska. Där finns inga sparrar eller bjälkar eller andra härolds- bilder, någon tinkturregel tycks inte finnas, och de djur som ibland pryder sköldarna följer inte den ”heraldiska stilen” utan verkar närmast fornnordiska – en påminnelse om de normandiska riddarnas nordiska härstamning. Dessutom visar inte sköldarna på Bayeux-tapeten någon beständighet över tiden. De personer som avbildas flera gånger har olika sköldar vid olika tillfällen. Och personer som inte är befryndade har ibland likadana sköldar. Tapetens vittnesbörd är entydigt: den väster- ländska heraldiken hade inte uppstått år 1066. Men det betyder inte att den är ointressant för diskussionen om heraldikens uppkomst. Tvärtom ska vi återkomma till den i del 2 av min artikel, när vi diskuterar förheraldiska fanor och banér.
1099: Jerusalems erövring
Den bysantinska prinsessan Anna Komnena (1083-1153) har skrivit ett detaljerat historieverk om sin fars, den bysantinske kejsaren Alexios I:s, regering. Verket heter Alexiaden, och i det ger hon detaljerade skildringar av det första korståget och dess deltagare (en svensk översättning av delar av Alexiaden publicerade av Sture Linnér 1993). Hon har haft utförliga samtal med ögonvittnen, och med personer som själva deltog i händelserna.
Hennes bok, som är en av de viktigaste källorna till vår kunskap om korståget, nämner dock inte med ett ord att de västerländska riddarna skulle ha haft något slags nytt system att dekorera sina sköldar. Det kan knappast bero på att hon är ointresserad av riddarnas utrust- ning; hon redogör noggrannt för till exempel deras armborst (ett vapen som på den tiden var okänt i Bysans). Men trots att hon flera gånger berättar om sköldar nämner hon inte deras dekoration över huvud taget.
Historikerna brukar tolka denna hennes tystnad som att heraldiken inte hade uppstått vid tiden för det första korståget; om några sköldar hade varit dekorerade i ett uppseende nytt system av symboler, borde hon rimligen ha nämnt det.
En liknande tystnad finns i den franska Rolandssången, som förmodligen författades (eller åtminstone redigerades) omkring år 1100. Författaren (redaktören) är inte med säkerhet identifierad, men forskarna tror att det är en person som var en generation yngre än, och som hade nära personliga kontakter med, biskop Odo av Bayeux, en av huvudpersonerna på Bayeux-tapeten (för en diskussion av förfatarens identitet, se inledningen till den svenska översättningen 2010). I Rolandssången vimlar det av krigare, men några mönster på sköldarna nämns inte alls.
1109: Cîteaux-bibeln
Från tiden omedelbart efter Första korståget och Rolandssången finns ett exakt daterat dokument som låter oss ana att nu är det någonting på gång. Det är den illustrerade bibelhandskrift från cisterciencerordens moderkloster, det burgundiska Cîteaux, som numera förvaras i kommunbiblioteket i Dijon. Handskriften är daterad 1109 och innehåller flera bilder av soldater. De ska föreställa krigare från gammaltestamentlig tid, och den franske historikern Pierre Gras (1951) upptäckte att deras sköldar har intressanta mönster. Det är nästan så att man kan känna igen senare tiders häroldsbilder: sparrar och bjälkar, kors och stolpar.
Någon tinkturregel verkar dock inte ha följts, och vi vet naturligtvis inte om sköldarnas mönster var ärftliga. Men historikerna brukar ändå tolka Cîteaux-bibelns sköldar som ett exempel på tidig heraldik (eller protoheraldik). Cîteaux-bibeln innehåller en annan detalj som har intresse för oss heraldiker. På några bilder uppträder personer klädda i kappor med ett foder som ter sig bekant: de har ett egendomligt vågmönster i blått och vitt.
Ja, det är alldeles riktigt: det är den första säkra avbildningen av gråverk, det vill säga ekorrskinn hopsydda med omväxlande den vita magsidan och den blågrå ryggsidan utåt. Detta mönster har nyligen diskuterats i en artikel av David Phoenix (2010), som också reser frågan huruvida några rutmönstrade plagg på Bayeuxtapeten också kan vara gråverk. Men i alla händelser har heraldikens nuvarande sätt att avbilda gråverk funnits åtminstone sedan 1109.
1127: Emaljplåten i Le Mans
I museet i staden Le Mans, ungefär 20 mil sydväst om Paris, förvaras en 63 cm hög kopparplåt med en emaljerad bild av greven av Anjou, Gottfrid Plantagenet (död 1151). Den har tidigare hängt över hans grav, och den avbildar honom hållande en blå sköld med sex gyllene lejon. Här är det fråga om lejon i den verkliga heraldiska stilen, med tinkturregel och allt. Dessutom det vi att vapnet var ärftligt, för en liknande sköld finns på ett gravmonument över Gottfrids utomäktenskaplige sonson, William Longespée (död 1226) och sonsonson (död 1250).
En medeltida källa berättar att Gottfrid fick skölden av sin svärfar, kung Henrik I av England, 1127. Är alltså året 1127 det år som vi kan betrakta som heraldikens födelseår? Tyvärr är det inte så säkert. Gravplåten har utförts efter Gottfreds död på 1150-talet. Och den medeltida källa som berättar att han fick skölden 1127 författades så sent som i slutet av 1170-talet. Det är möjligt att munken som skrev den hade sett gravmonumentet och hittade på historien om att Gottfrid hade fått den skölden redan 1127 (för en diskussion av detta problem, se Michel Pastoureaus bok från 2009, sid. 26-28).
Men året 1127 är inte en så dålig gissning i alla fall. Bara några år därefter börjar nämligen de första riktiga heraldiska vapnen dyka upp i källorna. Det rör sig om avbildningar på sigill, och därmed får den historiska forskningen en fastare grund att stå på. I nästa del av min artikel ska jag diskutera sigillen, och vad man kan använda dem till för att teoretisera om utvecklingen under förheraldisk tid.
Registrera ditt vapen i Svenskt Vapenregister
