När en kung förlänar ett vapen gör han det i regel till en särskild släkt. Så har det varit sedan medeltiden, och så är det ännu idag där vapenförläningar äger rum. Men det finns ett svenskt undantag.

Karl IX av Sverige och Sigismund av Polen var bittra fiender och konkurrenter. Båda ville åt den andres krona och båda ville få kontroll över hela Baltikum. Sverige hade sedan 1561 kontrollen över Estland. Livland hade gett sig under Polen. Konflikten ledde till ett krig. Slaget vid Kirkholm utanför Riga i Livland 1605 innebar ett förödande nederlag för den svenska armén. Sveriges adel kunde inte förmå att täppa till härens luckor och armén behövde tillskott utifrån.
Kungen föreslog därför den 10 januari 1606 att en ny form av frälsemän skulle införas i Sverige. Den som ville göra krigstjänst till häst eller fots och ”som af Erlige Föräldrer klächte och borne äre” (som av ärliga föräldrar uppfostrad och född är) skulle kunna få ”Ewerderlig” skattefrihet på sin gård för både sig själva och sina ättlingar. Förutom skattefrihet skulle en sold (lön) utbetalas.

 

Sköldknektarnas vapen
De som skilde denna frälsegrupp från annan adel är att alla fick samma heraldiska vapen. Var man skulle ”hafwe macht at före öpen Sködh och hielm, dogh alle widt itt Wapn, intill thess at någon af them kan ytermera tienst göre, så at han förbättringar oppå sitt Wapn förwerfwe kan. Och skal theres Wapn ware alles ihop, then eenes så wäl som then andres … såsom thet här under afmålet ähr.”
Med andra ord: Sköldknekten hade rätt att föra en öppen sköld och hjälm. Alla sköldknektar skulle föra samma vapen. Om någon sköldknekt gjorde en extra insats eller tjänst kunde hans vapen utvecklas.
Ett ytterligare tillägg fanns i kungens brev. ”Hwar sigh Manligen förhåller, tå skal han medh Sköldemärckie … försedd warda, och afstå medh thet Wapnet som här under målet står, och annat Wapn j stadhen gifwes, och niuthe frälse och samman Privilegier, som andre Frälsemän innan Sweriges grentzer.”
Det vill säga. Hade sköldknekten redan ett vapen så skulle / kunde han föra detta i stället för det vapen som avbildades i det kungliga brevet.

 

Vapnets blasonering
Originaltexten:
”een blå och gull Skiödh fördeelt, och ther uthi een försilfret wäpnat Arm och på Hielmen tw försilfrede Wäderhorn, och tre Cronor.”
De försilvrade vädershornen ersattes snabbt av två bepansrade armar av silver.
Översatt till dagens terminologi lyder blasoneringen
Sköld: Styckat i blått och guld och överlagt med en bepansrad arm hållandes ett svärd, allt av silver.
Hjälm: Två bepansrade armar av silver som håller trekronor (av guld).

 

Två brevformulär
Det kungliga kansliet hade förberett två formulär. Ett var för soldat till häst och ett var för soldat till fots. Men båda förde samma vapen, fick samma privilegier och skulle låta fylla i samma uppgifter. De eftersökta uppgifterna var namn, gårdens namn och belägenhet. Därefter skrev kungen under och försåg dokumentet med sitt sigill.

 

Sköldknektarna idag
Försöket med sköldknektar blev inte den succé som kungen hade hoppats på. Få släkter erhöll privilegierna och vi vet inte heller hur många som sökte sig till krigstjänsten. Men några ätter blev ändå sköldknektar. Några av dessa blev sedan introducerad på Riddarhuset som övrig adel under nya namn. Silferswärd, Svärd och Sölferarm från Sverige, Sölferarm i Finland och Silberarm i Estland och Livland.

 

Litteratur

• Uno Lindgren, Några egenartade adelsvapen i svensk heraldik, (Vapenbilden nr 15 1983)
• Uno Lindgren, Heraldik i svenska författningen (Lund 1951)