2003 tecknades detta vapen
i modern vikingastil med en
vendelhjälm till Eva Öhlund.
Teckning: Magnus Bäckmark
En heraldisk bild handlar mycket om proportioner och förenklingar av motiv. Syftet är att skapa en bild som är tydlig.
Sköldemärket ska helst fylla ut hela sköldytan. Svävande figurer görs så stora att de fyller ut fältet, men de ska aldrig gå ända ut till sköldens kant. En bekräftelse på en lyckad framställning är att åskådaren kan uttyda sköldformen även om vapenbilden frigörs från sin ram – skölden. Sköldformen anges inte i vapenbeskrivningen och det är upp till konstnären att välja en lämplig variant.
Britt-Inger Werholts vapen är tecknat i en oval sköld utan hjälm och hjälmprydnad.
Teckning: Efter schablon av Jan Raneke
Heraldiskt formspråk. Bilderna utförs enligt det speciella heraldiska formspråket. Detta innebär att motivet inte ska vara naturalistiskt avbildat utan att proportionerna förvrängs på ett för den heraldiska stilen typiskt sätt, så att motivets karakteristiska kännetecken snarare än bildlikheten framhävs.
För att främja tydliga bilder är det mycket vanligt att man redan när man skriver blasoneringen väljer att låta en del av ett motiv representera helheten, till exempel får ett löv symbolisera ett träd eller en elefantbete en elefant. Allt för att ge goda förutsättningar för en tydlig och praktiskt genomförbar grafisk framställning. Jämför med Härenstams vapen på sidan 8.
I avbildningen av Ekströms vapen från 1986 har hjälmprydnaden med hjälmbindel
lagts direkt på skölden. Teckning: Jan Raneke
Perspektivlöst sköldemärke. Motiven i skölden utförs i princip tvådimensionellt. Linjer inom fält av en och samma tinktur bör endast förekomma sparsamt och då detta krävs för att en figur ska uppfattas rätt. Det förtjänar att påpekas att sköldemärket är den enda delen av ett fullständigt heraldiskt vapen som har krav på sig att framställas utan perspektiv. Hjälm, täcke och hjälmprydnad ritas tredimensionella.
Maximal kontrast. När man målar ett vapen används av praktiska skäl gult synonymt med guld och vitt med silver. Kontrasten mellan metall och färg ska vara så stor som möjligt. En konstnär ska också försöka nå varje färgs maximala nyans. Beväpning, eller beväring, heter det när man väljer att teckna klor, tänder, tunga eller liknande detaljer på djuret i en avvikande tinktur. På sidan 5 ses ett lejon av guld med röd beväpning. Sköldhållarna på sidan 24 visar en guldbeväpning på getter av silver.
I samma stil. Sköldemärkets beståndsdelar ska stämma överens inbördes och stilmässigt harmonisera med varandra. Om ett vapen innehåller ett svärd och en yxa ser det konstigt ut om en modern och minimalistiskt ritad yxa återges tillsammans med ett snirkligt och ornamenterat svärd. Dock avbildas ett och samma föremål lite mer figurativt i hjälmprydnaden än i skölden. Detsamma gäller innehåll mot utanpåverk. Den medeltida tunnhjälmen är kraftig och lite kantig och därför ritas motivet på ett liknande sätt. En sirlig rokokosköld bör ha ett innehåll som i stil harmoniserar med skölden.
Lauricellas vapen från 2001 i normalt utförande där hjälmen och därmed också
hjälmprydnaden är ställda i profil. Teckning: Magnus Bäckmark
Många framställningssätt. Ett vapen behöver inte tecknas på det klassiska sättet med medeltida riddarsköld, hjälm och hjälmtäcke. Ett vapen kan lika gärna avbildas utan hjälm men med hjälmprydnad eller bara med skölden. En sköld kan vara rund eller sköldformad för både män och kvinnor men den rutformiga skölden betraktas som enbart kvinnlig.
Davor Zovko och Henric Åsklund
Registrera ditt vapen i Svenskt Vapenregister
