Då blev borgerliga vapen åter populära

Heraldiken må vara gammal och ofrälse vapen har funnits i Sverige sedan tidigt 1300-tal. Men det ska erkännas att det fanns en tid då många trodde att heraldiken endast var för adliga. Den tiden var 1800-talet.

Det är lite paradoxalt att det är under det borgerliga 1800-talet som både de borgerliga och de adliga får för sig att heraldik endast är för adel. Bevisen för motsatsen var ju många.

Den svensk som vände upp och ner på denna föreställningen var Adam Lewenhaupt (1861–1944), Han varreve och riksheraldiker åren 1903–1931. Under sin tid i ämbetet banade han väg för den ofrälse heraldikens återuppblomning i Sverige i vårt sekel, dels genom att verka för ett ökat allmänt intresset för heraldik, dels genom att ordentligt dementera den under 1800-talet inrotade missuppfattningen att enbart adeln skulle få föra vapen.

Så här skrev han i Finlands Adels Förbunds Årsskrift II, 1927:
”Det är en allmänt utbredd, men fullkomligt felaktig åsikt, att det endast är adliga ätter som hava vapen. Sådana fördes av borgerskapet i de mäktiga italienska stadsrepublikerna och i de tyska riksständerna, av magistratsfamiljerna i Marseille och en mångdfald andra franska städer, av patricierna i Nederländerna, av borgare och godsägare i den sociala och politiska jämlikhetens hemland, Schweiz, ja även av de gamla bondesläkterna i holsteinska Elbmarschen. […] Både i Sverige och Finland var det dessutom vanligt under 16- och 1700-talet att ofrälse ståndspersoner, i synnerhet krigsbefälet, brukade vapen i sina sigill och det finnes även exempel på dylika uppsatta i våra kyrkor. Vapen av detta slag hava i regel ej blivit givna eller fastställda av någon överhet, men detsamma är förhållandet även med den ovedersägligt förnämaste klassen, med alla uradliga vapen.”