Postmästare Håkansons sigillavtryck

Tidigare publicerad i Vapenbilden

Av Lilly Håkanson, Göteborg, senare adopterad av en moster Greta med släktnamnet Busck, har jag fått tre maskinskrivna sidor om postmästaren Carl Christian Håkanson, Eslöv. I uppsatsen behandlas en del om dennes arbete och levnad. Han var samlare av sigill och avtryck av äldre sigillstampar och uppfann en galvanisk kopieringsmetod av sigill.

”Trots sitt banbrytande arbete vid den nya poströrelsen i Eslöv och fastän hans hälsa på senare år inte var god, hann Carl Christian Håkanson med att odla andra intressen. Han var historisk samlare. Efter en arkeologisk inriktning med stenyxor som specialitet kom han så småningom att helt övergå till samlande av sigill. Det är möjligt att hans spirande intresse för sigillen bidragit till hans förkärlek för postverket med dess på den tiden nästan alltid sigillmärkta försändelser. De måste ha utgjort en fröjd för samlarögat, även om de snabbt skulle vidare. Till en början var väl breven inte talrikare än att förmedlaren i Eslöv kunde ägna en igenkännande och samförståndig blick på baksidorna. Sällan gick en postförsändelse från sätesgårdarna utan att vara stämplad med avsändarens signum.”

Sigillavtryck

”Men aptiten bredde ut sig över tid och rum. Redan under sin ”stenålder” hade Håkanson haft kontakt med historiska museet i Lund; professor Sven Nilsson hade en gång behållit ett av hans finaste yxfynd. Nu fick han lackavtryck från museets originalstampar. Efter hand vidgades förbindelserna genom byte och köp, och hans samling av adelssigill fick till sist aktningsvärda proportioner.

Han gjorde ansatser till grupperingar: en sådan rörde sig kring deltagarna i trettioåriga kriget från Skånska dragonregementet. Men några systematiska serier tycks han aldrig ha fått färdiga. En bidragande orsak härtill var måhända hans tidskrävande idé att söka få fram en metod för konservering av sigillbilderna i ett hållbarare material än lacket.”

Galvaniska experiment

”Originalstampen till ett sigill visar en negativ bild, medan avtrycket blir rättvänt eller positivt. Gör man ett tredje avtryck kommer man tillbaka till negativet, och det behövs sålunda en fjärde procedur för att åstadkomma en rättvänd bild i varaktigt material. En hållbarare produkt direkt från stampen kan ju tänkas, men i många och de flesta fall har den intresserade bara det sköra avtrycket att hålla sig till.
Impulserna från tjänsteåren vid den elektriska telegrafen kom nu Håkanson till hjälp. Som ett barndomsminne berättar hans son om en mystisk låda med becksvart innanmäte, där fadern trollade med sigillkopiorna. Det var spännande för hela familjen att se hur förvandlingen hade sin gång.
Med grundlig kännedom om de galvaniska elementens funktion tillämpade Håkanson för sitt speciella ändamål Jacobys uppfinning att utfälla koppar på oledade föremål och utarbetade på egen hand härför lämplig apparatur. Metoden hade följande huvudprinciper, som nu efteråt förefaller enkla och välbekanta. Guttaperka värmdes i vatten och pressades sedan mot lacksigillet, så att ett tydligt avtryck erhölls – alltså ett negativt eller en matris. Guttaperka-avtrycket behandlades därefter med grafit och hängdes upp som ena polen i den svarta lådans elektriska batteribad. Den andra polen var ett kopparstycke, och så vandrade enligt naturens ordning kopparkornen över till guttaperkaplattans grafitbeläggning. Efter ett par tre dagar hade plåten fått den önskvärda tjockleken, och den hållbara sigillproduktionen lösgjordes från guttaperkamatrisen. Trolleriet var fullbordat.
En nackdel med de galvanoplastiska avtrycken var deras mörka färg. Numera görs reproduktioner i ljust material, vilket låter bilderna komma till sin rätt.”

Gips och kaolin

”Håkanson experimenterade även med gips och kaolin från Bornholm. Han trodde sig kunna hämta kaolin från Stabbarp, i vars närhet han ägde ett tegelbruk. Av fin lera från Stabbarp gjorde han bland annat en på Bornholm bränd avgjutning från en Kristusrelief, ett mycket vackert arbete.”

Pionjärinsats

”Tyvärr fanns det på 1870- och 1880-talen inte någon sakkunskap inom sigillforskningen, som visade förståelse för de märkliga experimenten hos postmästaren i Eslöv. Här fanns den ovanliga kombinationen av historiskt intresse och teknisk uppfinnartalang men ingen tog vara på möjligheterna.
Efter faderns död var civilingenjör C. Harald Ch. Håkanson länge verksam i Amerika och på olika håll i Europa. Under ett trettiotal år var han avdelningschef hos Asea i Västerås. Även han är uppfinnare på det elektriska området: bland åtskilligt annat har han konstruerat den första svenska elektrobilen. Den galvoplastiska trollerilådan i Eslöv låg på ett annat plan. Nu har ingenjör Håkanson färgfotografering till hobby, men han ventilerar också gärna sina barndomsminnen tillsammans med faderns sigillsamling.”

Exempel på avtryck

”En del av sigillavtrycken i koppar har som gåva överlämnats till Statens Historiska museum i Stockholm, och före sin död identifierade antikvarien friherre Carl R. af Ugglas ett trettiotal av dem. ’Den kanske viktigaste beståndsdelen av det hela’, skrev han i ett brev 1943, ’äro de rätt många ej mycket kända gillessigillen’.

Bland dessa gillessigill härstammade från 1200-, 1300- och 1400-talen, kan nämnas avtryck från Knutsgillen i Lands krona, Färlöv, Odense, Aalborg, Ringsted och Kolding, från Eriksgillen i Köge och Ronneby, Gertrudsgille i Stubbeköbing och Heliga Lekamens gille i Stockholm. Från Aarhus domkapitel finns ett vackert sigill i spetsoval med den helige Clemens knäböjande framför en klippa med Guds lamm. Vidare förekommer ett sigill, som tillhört avlatskrämaren Johannes Arcimboldt, aposteln Petrus har måst låna sitt porträtt med bok och nyckel åt denne som i början av 1500-talet gjorde affärer i Danmark.

’Håkanson var en plikttrogen och duglig tjänsteman, en anspråkslös vänsäll och därför mycket avhållen person.’ Så formades omdömena när Eslöv förlorat sin förste postmästare. Men vid ett senare tillfälle talade en av hans vänner också om lågande hänförelse, sangvinistiskt temperament och fantasi. Resultaten – i koppar och lack – av Carl Christian Håkansons samlarintresse kan alltjämt ge fantasin vingar.”

Finns på Historiska museet

Denna samling har överlämnats till Statens Historiska Museum i Stockholm, där den sålunda finns idag. I sigillsamlingen kan naturligtvis finnas sällsynta och kanske mer eller mindre okända sigill. Var Lilly Busck, Göteborg, hämtat de tre sidorna om postmästare Carl Christian Håkansson, vet jag inte. Men de verkar vara från en ”minnesruna” om honom. Då uppgifterna gäller sigill och vapenbilder kan de ha särskilt intresse i detta forum. (Om släkten Buscks vapen och härstamning, se Vapenbilden nr 8, 1980 sidan 55.)

Bror Jansson