Vapen för prinsessan Ines, hertiginna av Västerbotten

Idag döps prinsessan Ines, dotter till prins Carl Philip och prinsessan Sofia, i Drottningholms slottskyrka. I samband med detta offentliggjordes hennes vapen som hertiginna av Västerbotten. Prinsessans vapen har utformats av statsheraldiker Davor Zovko vid Riksarkivet. Det följer den heraldiska traditionen för kungahusets medlemmar och utgår från Sveriges stora riksvapen som även är statschefens personliga vapen.

Stora riksvapnet består av en blå sköld som är kvadrerad av ett utböjt kors av guld i fyra blå fält. Det första och fjärde fältet visar Sveriges tre kronor. Det andra och tredje fältet visar Bjälboättens lejon över tre strömmar av silver. I mitten finns hjärtskölden som visar ätten Bernadottes vapen. Riksvapnet kröns av en kunglig krona och kan omges av Serafimerordens kedja, sköldhållare i form av krönta lejon på ett postament, samt en vapenmantel av purpur krönt med kunglig krona.

Sveriges stora riksvapen. Henrik Dahlström / Riksarkivet Sverige. CC BY-SA 3.0.

I prinsessan Ines vapen har det tredje fältet bytts ut mot Västerbottens landskapsvapen. Skölden har en oval form, i likhet med vapnen för kungafamiljens övriga kvinnliga medlemmar, och är krönt av en prinsesskrona. Under skölden syns Serafimerordens tecken i ett ljusblått band som omger skölden. Likt stora riksvapnet kan skölden omges av sköldhållare och vapenmantel, med skillnaden att manteln då är blå samt krönt med prinsesskrona.

Hertiginnedömet Västerbotten

Västerbottens landskapsvapen skapades för Gustav Vasas begravning 1560 och representerade då hela området väster om Bottenviken inklusive dagens Lappland och Norrbotten. På den äldsta avbildningen från 1562 syns en upprest ren av silver i ett blått fält. Senare under 1500-talet kom renen att avbildas som gående och fältet beströddes med stjärnor. 1939 fastställdes den nuvarande versionen där renen är springande med röd beväring (horn, tunga och klövar).

Västerbottens vapen i dess äldsta kända version från 1562.

Hertigdömet Västerbotten har förlänats en gång tidigare, nämligen 1906 då Oscar II utnämnde sin nyfödde sonsonson prins Gustaf Adolf till hertig av Västerbotten. Detta ledde till uppståndelse i norra Sverige eftersom ett norrländskt landskap aldrig tidigare valts ut som hertigdöme till en svensk prins, än mindre en presumtiv framtida kung. Gustaf Adolf gifte sig med prinsessan Sibylla och fick med henne fyra döttrar samt sonen Carl (XVI) Gustaf. Gustaf Adolf avled 1947 och efter Sibyllas död 1972 har Västerbotten inte haft någon hertig eller hertiginna.

Västerbottens landskapsvapen. Vladimir Sagerlund / Riksarkivet Sverige. CC BY-SA 3.0.

Prins- och prinsessvapen

Gustav Vasa gjorde sönerna Johan, Magnus och Karl till hertigar av olika landskap. Efter hans död togs vapen fram för Sveriges alla landskap. Särskild omsorg lades på de som ingick i hertigdömen eftersom dessa skulle användas i hertigarnas vapen. Redan då utgjordes dessa av riksvapnet med vissa fält utbytta. Efter den siste vasahertigens död 1622 skulle det dröja 150 år innan nya kungliga hertigar utnämndes.

Prinsessan Sofia Albertinas krona från 1771. Foto: Alexis Daflos / Kungliga Hovstaterna.

Traditionen återupplivades av Gustav III. Redan till sin kröning 1772 hade han infört ett nytt värdighetstecken för prinsarna och prinsessorna: en krona med höga spiror, vasar och blå hätta. Dessa kronor bars fram till 1907 och ställs idag fram vid högtidliga tillfällen som dop, bröllop och begravningar och utgör än idag heraldisk rangkrona för svenska prinsar och prinsessor.

Efter Gustav III:s statskupp stadfästes en ny regeringsform enligt vilken prinsarna kunde hedras “med Hertigdömens och Furstendömens Titlar, som i urgammalt bruk varit” dock “utan någon rättighet på the Provincier, hvilkas namn the bära”. Därefter utnämndes kungens bröder Karl och Fredrik Adolf till hertigar av Södermanland respektive Östergötland och vars landskapsvapen infogades i prinsarnas egna. Denna tradition har fortsatt in i våra dagar.

Serafimersköld för prins Oscar (II) av Sverige och Norge, hertig av Östergötland. Wikimedia Commons.

Under århundradena har hertigarnas vapen varierat i utformning och haft tre, fyra eller fem fält. Inför att vapnen för kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip skulle fastställas 1981 tog statsheraldiker Jan von Konow fram riktlinjer enligt vilka hertigdömets vapen skulle placeras i riksvapnets tredje fält. Efter dessa riktlinjer har vapen för nya prinsar och prinsessor ritats av Inger Willart, Vladimir Sagerlund, Henrik Dahlström och nu för första gången av Davor Zovko.

Konstnärlig utformning

Statsheraldiker Davor Zovko är konstnär i sin egen rätt och har en karaktäristisk heraldisk stil. Inom Riksarkivet råder inte full konstnärlig frihet, för vapenritningarna får inte avvika för mycket från de som tidigare tagits fram för kungafamiljens medlemmar. Här har Zovko lyckats väl med uppgiften att sätta sin personliga prägel på vapnet inom de givna ramarna.

Prinsessan Ines heraldiska vapen. Davor Zovko / Riksarkivet Sverige. CC BY 4.0.

Till skillnad från Riksarivets tidigare ritningar använder Zovko smala svarta konturlinjer, vilket är ett litet steg i riktning bort från den förhärskande flatestilen. Han arbetar även med diskreta skuggor av hjärtsköld, kors och krona som ger skölden ett djup.

I hjärtskölden med dess lilla format har han lyckats balansera de många ingående delarna på ett bra sätt. I mittlinjen möts Vasas balk och Ponte Corvos bro i en elegant vinkel. Napoleons örn har kroppen riktad mot höger medan huvudet ser åt vänster, helt i enlighet med blasoneringen. En detalj som inte alla uttolkare av Bernadottevapnet tar fasta på.

I Riksarkivets vapenritningar återanvänds ofta element för att uppnå en enhetlighet över tid. Det är genom att rita sitt eget lejon den enskilde konstnären sätter sin särprägel på riksvapnet och de kungliga vapnen. Zovko är inget undantag och hans lejon är enkelt att känna igen. Här har han gett det ett framskjutet bröst, rak nacke och framåtriktad blick, vilket är en mer klassisk resning än hans tidigare lejon men inte mindre originell.

Riksvapnets tre kronor utgör ett litet traditionsbrott eftersom dessa i kungliga vapen brukar avbildas med pärlor och rubiner. Här har kronorna dock den enklare form som vanligtvis används i myndigheternas vapen. För Västerbottens ren har Zovko bearbetat Riksarkivets standardritning som tagits fram av Vladimir Sagerlund med utgångspunkt i Brita Greps ritningar. Här hade stjärnorna möjligtvis kunnat göras lite större för att framträda tydligare i det lilla formatet.

Ett mästerverk i sig själv utgör Serafimerordens vattrade sidenband som omger skölden med sina många och omsorgsfullt avbildade färgskiftningar. Genom att låta ljuset falla över olika vikningar i bandet visar Zovko naturtroget hur materialet framträder. Själva ordenstecknet och också elegant avbildat.

Sammanfattningsvis är Davor Zovkos ritning av prinsessan Ines vapen ett utmärkt exempel på hur traditionell kunglig heraldik kan kombineras med en levande och personlig stil. Kanske får vi i framtiden se hans tolkning av det stora riksvapnet.