Det är alltså 25-årsjubileum och det är klart att något måste skrivas om det. När Ebbe R:son Mark, Carl-Axel Rydholm (Cary) Ingmar Torefalk, Ingemar Apelstig med flera en gång samlades för att bilda föreningen var det knappast någon som trodde att den skulle leva i 25 år, än mindre att den då skulle vara starkare än någonsin. Ingen svensk heraldisk förening hade ju överlevt mer än några få år och så länge initiativtagarens entusiasm höll i sig.

Det senaste året har jag fläng fram och tillbaka mellan Stockholm och Borås, och därför tillbringat mycket tid på bussar och tåg. Resandet har sin tjusning i början, men rätt snart blir det enahanda. Därför var det kul att Magnus föreslog att jag skulle skriva mina minnen kring Svenska Heraldiska Föreningen, för nu skulle jag kunna slå ihjäl lite dötid och berätta minnen och anekdoter.

Eftersom jag tidigare var sekreterare har jag läst allt som finns att läsa i föreningens arkiv, och en hel del av det är spännande. Som när en vice ordförande på eget initiativ kallade till årsmöte i Stockholm i avsikt att flytta tyngdpunkten till huvudstaden. Eller när föreningen hade så dålig ekonomi så att Ebbe R:son Mark personligen gick in och betalade räkningarna för lokalhyra och Vapenbilden. Men det var före min tid. Istället låter jag minnet vandra tillbaka tio år.

En förlorad värld

Jag valdes in i styrelsen 1993, men min väg till heraldiska föreningen börjar fem år tidigare. En vårdag 1988 mötte jag Stefan Bede i sällskap med andra vänner på Stora Torget i Borås. I stället för att stanna kvar hos dem drog Stefan iväg mig till Handskmakar’n, som hade en snygg promenadkäpp som han funderade på att köpa. Bredvid käppen låg ett sigillavtryck av ett engelskt vapen, vilket jag var tvungen att kommentera.

Före den dagen hade mitt direkta intresse i käpparnas värld varit begränsat, likaså Stefans för vapensköldarnas. Nu är de båda en del av oss båda. Att vi kände en dragning till engelskt trettiotal, P.G. Woodhouse, Evelyn Waugh och den förlorade världen var givetvis kittet som till en början höll allt på plats.

Men det är inte bara den engelska traditionen som vi har gemensamt. Än viktigare är rollspelandet. En annorlunda ingång till heraldiken, men ändå den mest naturliga, för ingen annanstans är heraldiken så praktisk användbar som här. Det här innebär förstås att vi har en lite annorlund syn på heraldiken, och är radikalare. Det betyder också att vi vill nå andra målgrupper än vad som normalt intresserar de aktiva heraldikerna. Och på andra vägar.

Borås heraldiska bildas

Några år senare bildade vi och några övertalade vänner, alla rollspelare med smak för det engelska (däribland Henric Åsklund & Per Ladenvall) Borås Heraldiska Förening. Och när det var gjort var det naturliga steget att ta kontakt med Svenska Heraldiska Föreningen. De första breven utväxlades 1991 och två år senare hölls SHF:s årsmöte i Borås för att få med oss. Det lyckades delvis, men tyvärr dröjde det bara några år innan BHF hade gått i graven första gången. Att drygt 20 av de 25 medlemmarna då hade flyttat till andra städer för att studera kan ha bidragit. Ingen av medlemmarna var 1995 över 27 år.

Västsvenskar möter östsvenskar

Det är naturligt att de som väljs in i styrelsen, eller på annat sätt är aktiva, föreslår vart föreningen ska bege sig på sina utflykter, sommarmöte eller årsmöte. Jag för min del önskade mig ett möte i de trakter jag kände till, och 1994 hölls årsmötet vid Gyllenstiernas gamla säteri Årås platsen. Det omfattade också ett besök i Kölingareds kyrka och på stenhuset Vinsarp från sent 1400-tal. Det var inte mitt förslag, utan Gudrun Johanssons, att 1998 åka till Vädersholm och Södra Ving mellan Borås och Ulricehamn, men jag stödde det helhjärtat. För precis som Årås rör vi oss nu i mina hemtrakter.

En styrelses liv

Då, liksom nu, var Ingemar Apelstig ordförande. Men utan att förta hans insatser var föreningens hjärta ändå Cary. Från han kom entusiasmen och idéerna. Och det var han som drev på att föryngra föreningen. Att han dessutom var Vapenbildens redaktör och dess gamle sekreterare gjorde honom inte mindre betydelsefull. Det var en stor förlust för oss när han gick bort, men jag tror nog att han är rätt nöjd att hans plats har tagits av andra krafter.

Det är naturligt att varje ny kraft i styrelsen har satt sina spår. Vi har Perolows lärda föredrag om platser vi besöker på sommarmötet. Vi har Apelstigs driftighet, Bengt-Görans penninghushållning och bakom honom står en lugn Kennet Wulcan och granskar alla räkenskaper.

Men de andra ska inte heller glömmas bort. Inte minst min företrädare som sekreterare, Per-Olof Widing, gjorde en stor insats när han sammanställde föreningens arkiv och sedan iordningställde ett register över artiklar införda i Vapenbilden. Eller Carl-Axel, föreningens centralgestalt från 1976 fram till sin död 1999.

Tillfällen vi missade

1992 var Uppsala värd för den 19 internationella kongressen för heraldik och genealogi. Tyvärr endast med en företrädare från Svenska Heraldiska Föreningen (Per-Olof Widing). Det kan jämföras med Borås Heraldiska Förening som hade tre man på plats (J Wasling, S Bede & P Ladenvall).

Denna miss är skälet till varför jag så gärna vill föra SHF och Heraldiska Samfundet (HS) närmare varandra. Heraldiksverige är för litet för att hålla två eller tre eller flera föreningar som verkar på var sitt håll utan att träffas, hålla kontakten och dela på erfarenheter. Tillsammans är vi däremot en växande kraft.

Jesper Wasling våren 2001