Ett djur kan avbildas i många olika poser: sittande, springande, stående eller hoppande.
Här några av de vanligaste tillsammans med färgväxlingarna i en sköld med två
tinkturer. Lejonet längst ner till höger är tillbakaseende. Teckning: Magnus Bäckmark
Skölden är vapnets viktigaste del och den yta som vapnet avbildas på. Den beskrivs alltid från vapenbärarens perspektiv. Det betyder att höger för bäraren blir vänster för åskådaren vilket gör att missförstånd lätt kan uppstå.
Dexter till vänster.
Sinister till höger.
För dig som åskådare.
För att undvika det kallas bärarens högra sida för dexter (heraldiskt höger men vänster för betraktaren) och den vänstra sidan kallas sinister (heraldiskt vänster, alltså höger för den som ser vapnet). Dexter är sköldens framåtriktning och ett motiv ska därför vända sig däråt. Se lejonen på sidan 15 [dvs längre ner på denna sida i boken, men bilden syns längst upp]. Tänk dig en riddare med skölden på vänster arm, hans vapen ska vara vänt mot fienden.
Som ramen kring en tavla. Formen på ramen har ingen betydelse så länge den fyller sin uppgift, att rama in tavlan. Därför beskrivs aldrig sköldens form och varje konstnär har rätt att välja den sköldform som passar bäst. Tavlan är den vapenbild, det motiv, som är själva vapnet. När man tar sig ett vapen kan man välja i stort sett vilket föremål som helst. Det kan vara allt från djur, fiskar och växter till kroppsdelar, verktyg och symboler. Motiven kan också vara religiösa, mytologiska eller politiska. De enda kraven är att bilden går att beskriva med ord så att vem som helst kan avbilda vapnet och att det inte är ett bestämt motiv. Älsklingshunden Neo går därför inte att använda. I stället får det bli en hund som symboliserar det man önskar. Heraldiken är en konst som ständigt utvecklas och följer med sin tid, varför de föremål man använder kan vara uråldriga eller moderna.
Allmänna bilder stiliseras. Alla bilder kallas gemensamt för allmänna bilder och skiljs från häroldsbilderna som är geometriska mönster. Ett heraldiskt avbildat föremål ser inte riktigt ut som det gör i verkligheten. Det beror på heraldikens önskan att förenkla en bild så långt det går. Typiska drag får en mer framträdande plats än det har i en naturalistisk avbildning. En stiliserad bild är enkel med få detaljer och med tydliga färger.
Undvik skuggor, de har ingen plats i skölden. Bokstäver, bomärken och siffror är inte allmänna bilder och bör inte förekomma i vapensköldar. Kungliga monogram som har givits som ett ynnestbevis är ett undantag, men det är endast några få adelsätter och städer som erhållit den äran.
Häroldsbilder är geometriska mönster. Här ses de vanligaste i svensk heraldik.
En fullständig lista skulle ta många sidor.
1) Kluven 2) Delad 3) Balk
4) Ginbalk 5) Kvadrerad 6) Fyrstyckad
7) Stam 8) Ginstam 9) Två gånger kluven
10) Två gånger delad 11) Stolpe 12) Bjälke
13) Styckad 14) Ginstyckad 15) Sparre
Häroldsbildens geometri. Ett vapen kan också bestå av geometriska figurer och färgfält som delar upp sköldens yta i två eller fler fält. Tillsammans kallas dessa mönster för häroldsbilder. För att skilja två fält ifrån varandra kan man använda speciella linjer, så kallade skuror. Det finns mängder av dem och alla har sina särpräglade mönster och namn.
Det finns några figurer som flyter mellan att vara allmän bild eller häroldsbild. Hit hör ringar, droppar, fyrkanter, trekanter, rundlar och biljetter. Dessutom finns de svårplacerade herminerna, som är ett mellanting mellan pälsverk och mönster. Rundlar kallas ibland även bysantiner, mynt eller talenter om de är av metall; kulor eller lod om de är i en färg; naglar om de är små som spikhuvuden och gärna blå. Enklast är därför att beskriva cirkelrunda plana märken just som rundlar. Biljetter har rektangulär form och står om inget annat anges på högkant. De var en gång en symbol för pappersbrev men har idag ofta förlorat en del av denna betydelse. Hermelin är dels hermelinens svanstipp (då stavas det hermin), dels ett särpräglat heraldiskt mönster.
Linjer (skuror) kan ha många olika former. Här är ett urval av de vanligast förekommande. Bilderna visar hur en vanlig bjälke kan varieras med olika skuror.
1) Rak skura, 2) Vågskura, 3) Grenskura,
4) Tryckt molnskura, 5) Tinnskura, 6) Laxstjärtskura,
7) Tandskura, 8) Sågskura, 9) Molnskura,
10) Fjällskura, 11) Karvskura, 12) Schackrutad bjälke.
Tinkturer är heraldikens färger. Tinktur är ett samlingsnamn för färger, metaller och pälsverk. I svensk heraldik används av tradition sju tinkturer plus pälsverk. De uppdelas i två kategorier: metallerna guld/gult och silver/ vitt samt färgerna rött, grönt, blått, svart och purpur.
Pälsverk som hermelin och gråverk är fullt accepterade i alla de olika versioner som förekommer internationellt.
Hermelin respektive gråverk.
På senare år har rosa blivit en erkänd färg i Kanada men den är inte accepterad i svensk heraldik. Den likaledes kanadensiska metallen brons anses inte vara möjlig att införa eftersom brons är svårt att skilja från guld. Orange förekommer som färg på flaggor men inte i heraldiska vapen. Brunt nämns ibland som tinktur och har skraffering, men bör ses som en naturfärg. I äldre avbildningar kan brunt och purpur blandas ihop. Naturfärg har föremål som tecknas i den färg det har i verkligheten, exempelvis naturfärgad falk eller hudfärg. Man bör tänka på att det endast är i naturen som en björn är brun – i heraldiken är den blå, gul eller någon annan tinktur. I England finns även nyanserna tenne, sky blue, mulberry och blood men dessa har ingen plats i svenska vapen. Inte heller järn brukas i svensk heraldik, även om den nämns i äldre heraldisk litteratur.
Den svenska heraldikens tinkturer är metallerna guld och silver, färgerna rött, svart, blått, grönt och purpur samt pälsverken, hermelin, gråverk, päls samt naturfärg (ex brunt och hudfärg).
Naturfärg används inte längre i nyskapade vapen.
Strecken visar hur tinkturen skrafferas när den avbildas i svartvitt.
Aldrig färg på färg. Tinkturregeln kallas den heraldiska regel som säger att färg inte får läggas på färg eller metall på metall. Idén är att skapa största möjliga kontrast mellan de olika fälten. Undantaget är ett djurs beväpning: ett gult lejon på blå botten kan ändå ha en röd tunga och röda klor.
Pälsverk är amfibiska och kan läggas på metall eller färg. Även naturfärg kan betraktas som en amfibisk tinktur eftersom den förekommer på både metall och färg.
Jesper Wasling
Registrera ditt vapen i Svenskt Vapenregister
