Få har undgått att höra namnet Jan Raneke. I över ett halvsekel har han satt sin prägel på vapenkonsten i Sverige. I våras utnämnde SHF honom till hedersledamot, den andre i föreningens historia efter professor Ottfried Neubecker (1977).

Jan Raneke är åttiosju år gammal, men fortsätter med nästan oförminskad energi att formge och teckna vapen. En septemberdag besöker jag honom i Lomma utanför Lund, där han bott sedan 1957, för en intervju.

Hur kom det sig att du började med vapenteckning?
– Jag gick på Konstfack i Stockholm och var särskilt fascinerad av surrealismen. Symboliken spelar en viktig roll där med. Och så såg jag en dag i bokhandeln Arvid Berghmans Heraldiskt vademecum (1938), som jag köpte. Utöver det hade jag ett historiskt intresse sedan skolåldern.

Vad tycker du själv att du har särskild talang för inom vapenteckning?
– Inget speciellt. ”Verka men inte synas” tycker jag är ett bra motto. Min personliga prägel försöker jag sätta på alla mina vapenteckningar. Därför kan jag inte välja ut några teckningar som jag skulle säga är bättre än andra som jag har gjort.

Som du kanske vet är jag egentligen vänsterhänt. När jag var ung ansågs det skamligt, så i hemlighet tränade jag bort det. Jag minns särskilt att jag av någon anledning tyckte om att rita av stenmurar vid kyrkogårdar vid den tiden, innan jag började skolan. Sedan dess har jag alltid tecknat med höger hand, men som handbollsspelare var jag vänsterskytt!
Det som tilltalar mig mest är att komponera nya vapen, att hitta bilder som är tidlösa. Någon ville ha en reservoarpenna i sitt vapen, men jag satte mig emot det. Varför inte använda en gåspenna?
En modern konstnär ska utnyttja det bästa av gångna tiders stilar för att skapa en tidlös stil, inte försöka återskapa eller imitera någon särskild stil.
Komponering tilltalar mig också för att det är kompositionen som är det viktiga i ett nytt vapen. Om vapnets komposition inte är bra så kan vapenteckningen inte bli bra hur duktig konstnären än är.

Kan man som vapentecknare kringgå ett vapen som är dåligt komponerat?
– Det är en avvägningssak. Det finns många vapen från 1600- och 1700-talen som man kunde önska vore bättre komponerade. Men om ett sköldebrev till exempel stadgar att ett adelsvapen ska ha oval sköld, så är det en sak som jag tycker att man inte bör fästa avseende vid. Om det finns ett färgmöte i ett vapen, som till exempel i fallet med adliga ätten Appelbom, så bör man med färgnyansvalet försöka kompensera det genom att välja en mer ljusgrön färg mot en mer mörkblå.

Hur många vapenteckningar har du gjort?
– Det är svårt att uppskatta, men det rör sig om tusentals. De flesta av mina uppdragsgivare är från Sverige och Danmark, övriga Västeuropa och Nordamerika. En var strutsuppfödare i Texas.

Tycker du att synen på heraldik har förändrats under den tid som du har varit verksam?
– Nej, det är ingen stor förändring tycker jag. Men svensken i allmänhet verkar ha fått mer ont om tid. Det är inte lika många som är entusiaster inom olika områden längre.

Vad har du på gång just nu?
– Svenska medeltidsvapen ska komma i en nyutgåva, med ett supplement.

 

Magnus Bäckmark

Ursprungligen publicerad i Vapenbilden #52:2001