Heraldik är läran om vapensköldar

Idén att måla sin sköld med ett särskilt motiv som var ett kännetecken utöver att bara vara ren dekoration uppstod någon gång i början på 1100-talet. Syftet var detsamma som senare tiders uniformer, det gällde helt enkelt att kunna skilja vän från fiende på slagfältet eller i tornerspelen. Senare utvecklades dessa sköldar till släktvapen som användes som kännetecken i till exempel sigill. Skölden spelade ut sin militära roll redan på 1400-talet men bildspråket överlevde. Idag är heraldiken lika levande som den alltid har varit.

En vanlig föreställning är att endast adeln har rätt till vapensköld. Detta stämmer inte alls. Vem som helst kan föra ett vapen, och de gör det också. Att ta sig ett vapen blir allt populärare. Vapnet är för ögat vad namnet är för örat.

Ett vapen kan vara personligt eller representera en familj eller släkt men kan också representera ett geografiskt område som till exempel en stad, en kommun, ett landskap eller en nation. Myndigheter, samfund, föreningar, företag och fartyg kan också ha vapen. Listan kan göras lång.

 Svenska Heraldiska Föreningen har ett vapen. Bild: Ronny Andersen

Vad är ett vapen

Skillnaden mellan ett vapen och en logotyp är att logotypen alltid ser exakt likadan ut. Den kan bara variera i storlek. Ett vapen däremot kan variera i sitt utseende.

Härolden beskrev vapnen skriftligen i sina listor. Därmed kunde man på ett säkert och enkelt sätt skriva av texten vid kopiering och slippa förlita sig enbart på bilderna med allt det skulle medföra av feltolkningar av motiv och färger. En sådan skriftlig beskrivning av ett vapen kallas för blasonering och det är den som definierar vapnet. Den enskilda bilden av vapnet kan därför variera i stil beroende på vilken konstnär som gjort den. Blasoneringar har sin egen speciella termologi. Ett exempel på blasonering är Svenska Heraldiska Föreningens vapen.

Sköld: I guld tre blå sköldar ställda två över en, vardera belagd med en öppen krona av guld.
Hjälmtäcke: Blått fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett uppstigande lejon av guld hållande en blå häroldstav.

Ett vapen, två konstnärer.
Bilder: Magnus Bäckmark och Davor Zovko.
Ronny Andersens bild ovan är en tredje version av samma vapen.

Hur får ett vapen se ut

Det finns inget formellt eller officiellt regelverk för hur ett vapen får se ut. Reglerna är baserade på tradition och praxis. Andemeningen är att vapnet ska vara lätt att se och känna igen med ett enkelt ögonkast. Även om du står i rök och damm på ett slagfält. Men praxisen har inte varit konstant genom heraldikens historia. Under vissa tidsepoker har det varit lite si och så med både regler och andemening. Nya vapen som skapas idag förväntas följa regler och andemening mera strikt. Dessutom ska de helst vara vackra.

Tinkturerregeln

För att vapnet ska synas tydligt så behövs kontrast mellan färgerna. Inom heraldiken kallar man färgerna för tinkturer. Tinkturerna delas in i färger och metaller. Färgerna är blått, rött, grönt, svart och purpur. Metallerna är guld och silver. Guld och silver får ofta gestaltas av gult och vitt. Svenska riksvapnets färger är alltså i heraldisk mening inte blått och gult utan blått och guld.

Den kanske viktigaste regeln inom heraldiken är den att fält i färg endast får möta fält i metall och fält i metall får endast möta fält i färg. Allt för att skapa bästa möjliga kontrast. Denna regel brukar heraldiker referera till som tinkturregeln. Som med alla regler finns det undantag. Ibland kan man tillåta att mindre detaljer bryter mot regeln, men i dessa fall bör man eftersträva att minimera sträckan där färg möter färg eller metall möter metall.

Om ett vapen framställs utan färg, i till exempel ett sigill eller i svartvitt tryck, kan man illustrera tinkturerna med olika mönster så att det framgår vilka tinkturer det är trots att färg saknas. Detta kallas skraffering.

Det bör här också nämnas att färgen purpur historiskt var förbehållen kungliga och i viss mån kyrkliga vapen. Idag råder viss oenighet bland heraldiker om man kan använda purpur utan att ha goda skäl till det. Dock har Svenska vapenkollegiet (SVK) fastslagit att purpur är en godkänd tinktur för borgerliga vapen. Statsheraldikerämbetet håller fast vid att purpur inte ska användas vid nya offentliga vapen, som för kommuner, myndigheter eller militära förband. Min rekommendation är att inte använda purpur om du inte har ett väldigt bra skäl till det.

Skrafferingsnyckel. Bild: Martin Trägen 

Det viktigaste i ett vapen är motivet

Motiven kan delas in i två kategorier. Allmänna bilder och häroldsbilder. Allmänna bilder är djur, växter och föremål, medan häroldsbilder är olika geometriska figurer som delar in skölden i olika fält. Allt beskrivs i blasoneringen med särskild heraldisk terminologi.

Motivet får inte vara tredimensionellt eller skuggat, utan ska avbildas stiliserat. Bokstäver och siffror är inte heller tillåtna. Det ska vara tydligt och enkelt och ett motiv ska fylla ut hela det fält som det befinner sig i. Motivet får inte heller vara ett specifikt föremål eller djur. Ett lejon är alltså ok medan lejonet Simba inte är ok. Det är också vanligt att djur framställs aggressiva, som om man försökte skrämma sin motståndare.

Föremålet eller djuret ska vidare normalt vara vänt åt vänster från betraktarens håll. Om man föreställer sig att man som högerhänt har skölden på vänster arm för att kunna hålla sitt vapen med höger hand så blir det ganska logiskt vad som är framåt. Ett djur som inte är vänt framåt brukar kallas för flyende. Ibland kan man spegelvända ett vapen så att djuret eller föremålet är vänt mot ett annat vapen som befinner sig till höger, eller mot altaret i en kyrka. Detta är ett sätt att visa respekt och man säger då om vapnet att det är hövlighetsvänt eller att det är vänt i courtoisie.

Andkvists vapen.
Djur framställs ofta aggressiva och ska vara vända åt vänster.
Bild: Jaan Pannel.

Hjälmen kompletterar vapnet

Utöver skölden tillkommer en del annan utsmyckning för den som så vill. Hjälmen är en sådan utsmyckning. Carl Uggla skriver 1747 i Inledning til heraldiken om hjälmen:

Hielm war uti gamla tider en rustning, hwarmed hufwudet  uti krig och tornerande förwarades emot stötar och hugg…

Det finns olika typer av hjälmar men man brukar främst skilja på sluten och öppen hjälm. Öppen hjälm är ett rangtecken och är förbehållet adeln. Om man är högadlig kan man dessutom få bära mer än en hjälm. Friherrar har två och grevar har tre.

von Christiersons vapen med öppen hjälm. Bild: Sunil Saigal.
Övriga hjälmar här på sidan är exempel på slutna hjälmar.

Hjälmprydnaden är en skulptur

Med hjälm följer hjälmtäcke och hjälmprydnad. Till skillnad från sköldens motiv får hjälmprydnaden vara tredimensionell. Detta därför att hjälmprydnaderna faktiskt var just tredimensionella utsmyckningar på hjälmen. Ofta går temat i skölden igen i hjälmprydnaden. Tinkturerna på hjälmtäcket bör vara de samma som i skölden.

Hjälmtäcke bör inte förväxlas med vapenmantel, som finns på stora riksvapnet. Vapenmantel är förbehållet kungliga vapen. Vapenmantel har för övrigt ofta sammanblandats med vapentält. Skillnaden är att vapentält har baldakin. Vapentält användes förr i riksvapnet men förekommer inte längre i Sverige.

Berntsens vapen.
Hjälmprydnaden går ofta i samma tema som skölden.
Bild: Davor Zovko.

Kronor är ett rangtecken

Liksom öppen hjälm är kronor ett rangtecken. I Sverige finns sju sorters heraldiska kronor, var och en med sitt fastställda utseende. Den kungliga kronan finns på riksvapnet och får användas av kungen och drottningen. Kronprinskronan får bara bäras av kronprinsessan Victoria. Övriga prinsar och prinsessor bär hertigkronor. Denna krona brukar också användas på våra landskapsvapen som tecken på att landskapen är hertigdömen.

Tre av kronorna är adliga. En för grevar, en för friherrar och en för obetitlad adel.

Den sjunde kronan är murkronan. Den bärs inte av människor, utan av städer. Idag finns inte några städer i juridisk mening, men kommuner som förut varit städer brukar använda murkronan på sina kommunvapen.

Alliansvapen mellan Victoria och Daniel med kronprinskrona och vapenmantel.
Bild: Ronny Andersen.

Timbreringar smyckar vapnet

Utsmyckningar runt själva vapnet kallas för timbrering och har oftast med rang eller ett ämbete att göra.

Sköldhållare och postament är en eller två figurer, oftast djur, som står på en plattform och håller i vapnet. Ett exempel på detta är lejonen i stora riksvapnet. Detta är ett rangtecken och är förbehållet kungliga och högadliga vapen.

Om man har förärats en orden så är det brukligt att hänga den kring sitt vapen. I alliansvapnet ovan finns till exempel serafimerorden.

En biskop kan kröna sin sköld med en mitra och lägga skölden över en kräkla. Ärkebiskopen och Lunds biskop har dessutom en korsstav. Lunds stift var förr ett ärkebiskopssäte och har därför fått behålla korsstaven heraldiskt.

Biskopen i Göteborgs stift, Per Eckerdals vapen.
I två fält finns Göteborgs stifts vapen och i två fält finns Pers personliga vapen.
Bild: Ronny Andersen.

Valspråk och härskri

Man kan även smycka sitt vapen med ett valspråk eller härskri. Valspråk placeras under vapnet medan härskri placeras över vapnet. Härskri är ofta en kortare fras eller ett ord tänkt att skrikas när man går till attack på slagfältet medan ett valspråk mera har karaktären av ett motto.

Trägens vapen har valspråket Pertinax Vincit, vilket betyder ”trägen vinner”.
Bild: Magnus Bäckmark.

 

Martin Trägen